Resumé

Hittat hos Mikaela

Vilken organisation åkte du med? 

Jag åkte privat. Hittade värdfamiljen genom Au Pair World, väldigt smidigt och enkelt. 

 

Vad har varit det bästa med året?
Att trots att det varit jobbiga dagar och hemlängtan då och då så har jag varit så lycklig. Jag har blivit mer självständig, växt som person och mer och mer blivit så som jag vill vara. Det har inte kommit mer au pairandet, utan mer att flytta utomlands ensam och träffa människor mer så olika livshistorier. 

 

Vad har varit det värsta?
Att aldrig kunna slappna av helt. Att inte ha ett hem som är hemhemma. Att bo i en värdfamilj är en väldigt bra möjlighet men inte alltid lätt.

 

Har det varit värt det?

Åh ja! Att åka som au pair är det bästa beslutet jag tagit. 

 

Ångrade du någonting?

Jag skulle kunna säga att jag ångrar saker som jag inte gjort - att jag inte rest mer, turistat mer etc, men nej. Ånger är dumt. Jag har gjort så många fantastiska saker och upplevt så mycket. Att ångra något vore bara onödigt.

 

Är du glad att du åkte?
Som sagt, det bästa beslutet jag fattat.

 

Skulle du rekommendera någon att åka som au pair?
Det beror på personen i fråga. Till de flesta skulle jag säga ja.

 

Gick du upp i vikt något under året?

Myten om att au pairer går upp i vikt är tyvärr ganska sann. Det finns ju ingen bra mat, man äter ute, man fikar, man äter glass osv. För mig gick det både ner och upp, och i slutändan när jag slutade träna blev det lite mer upp än ner.

 

Favoritmat?

Nachos på The Four Candles.

 

Länder du besökte?
Enbart England.

 

Skulle du kunna tänka dig göra det igen?
Nej. Au pairandet har jag klarat av och vill inte göra igen, men det finns annat jag skulle vilja göra i England!

 

Kommer du sakna något?
Jag saknar redan massor. Vänner. Platser. Kvällar. Nätter. Mat. Skratt. Språk. Dans. Vin. Promenader. Gymmet. Människor. Byggnader. Oxford. 

 

Vad är det första du kommer göra när du kommer hem igen?
Det första jag gjorde var att krama min syster.

 

Hur har Oxford varit?
Oxford är en underbar, känd universitetsstad som jag bara älskar. Lagom storlek, mycket studenter från alla håll i världen, vacker, historisk och så fin fin fin. 

 

Hur skulle du beskriva England?
Dåligt brödutbud. Fina pengar. Regnigt. Kalla hus som byggs på höjden. Te. Brittiska. Trottoarer med sprickor. Stenhus. Pubar. Ja, ni vet. Lite vanligt och lite ovanligt och väldigt mysigt.

 

Lärdomar under året?

Jag har lärt mig så mycket om mig själv, om barn, om världen, om allt och samtidigt har jag inte lärt mig någonting. Fast det har jag. Jag skulle inte vilja påstå att man åker som en person och kommer tillbaka som en annan - men man kommer tillbaka med många erfarenheter som har utvecklat och förändrat en. 

 

Hur känner du för att åka hem?

Jag är ju då redan hemma, men det var blandade känslor. Jag längtade efter att träffa min familj och mina vänner här men ångesten infann sig vid tanken på att lämna allt bakom mig. 

 

Under tiden som au pair har jag gråtit, skrattat, blödit, älskat, hatat, saknat och känt hur många känslor som helst. Och det var det absolut bästa jag varit med om. 


HEMMA

 
 
 
 
 
 
 
Mycket drama, mycket sömn och mycket kramande. Sedan satte jag mig på bussen till Heathrow, hittade Louise som jag inte sett på nästan ett år och landade så småningom hemma hos mamma där jag hunnit med att krama min syster och klippa av mitt hår. 
 
Saknar Oxford och älskar att vara hemma. 

Last day

Idag överlever jag allt. Klockan sju idag kommer jag vara lycklig.

Och samtidigt fasar jag inför och längtar efter onsdag.


En och en halv dag



Så lång tid har jag kvar att jobba. Hur konstigt är det inte?

Trött idag också men det funkar i och med att jag åker så snart. Kanske sover "hemma" istället för på Hotell Sabina inatt faktiskt. Två nätter. Sen lämnar jag familjen och bor på en parkbänk i några dagar innan det är dags att återvända till Sverige. Så svårt att förstå att det händer.

Kom att tänka på förut hur roligt det är att vi de senaste månaderna har umgåtts med människor från så många olika ställen. Brasilien, Spanien, Rumänien, England, och ja, jag vet inte riktigt om jag ska vara ärlig. Folk är från överallt. Det kommer kännas tomt sen.

Hittade världens största spindel också. Äckelblä.

Tystnad.

Tre jobbdagar. En helg. Åtta dagar. Fyra dagar i huset. 
 
Snart är det slut. På ett sätt är jag verkligen redo, på ett annat sätt inte. Jag är mer än redo att lämna värdfamiljen och livet som au pair, men jag är inte riktigt redo att lämna resten av mitt liv här. Helgerna. Personerna. Det är svårt att förstå att snart är Jennie högt upp i norr, Sabina där nere i söder och jag nånstans i skogen. Som tur är har jag hopp om att kommat tillbaka. Kanske är det därför som jag ändå känner en sådan förväntan inför att återvända hem.


Just nu är jag så trött. De senaste veckorna, sedan barnen fick lov, har jag jobbat mellan 10-11h om dagen (ibland längre) och på kvällarna flyr jag huset för att få njuta av den sista tiden här. Inatt har jag bara sovit några ynka timmar, vilket jag visserligen bara har mig själv att skylla för, men lyckligtvis fick jag sluta tidigt. Om några timmar ska jag nog återvända till Hotell Sabina där vi bodde några stycken i helgen. 
 
Tänk när jag inte längre får träffa de här personerna varje dag och/eller varje helg. När måndagskvällar inte tillbringas på City Arms i Cowley, när det inte dricks vin på The Four Candles på lördagar, när soffan på Costa inte intas på helger, när solen inte njuts av i Christ Church Meadows, när spontanitet och dumma idéer inte dyker upp hur som helst, när vissa människor inte kommer vara del av varandras liv längre. Jo, jag vet. Det händer ju ändå allt det där. Men inte mig. 

Pressure pushing down on me, pressing down on you.

Lite som hänt än så länge i juni:
 
När vädret var bra passade vi på att picknicka i de fina parkerna häromkring. Oftast Christ Church Meadows. 
 
Hade en heldag med barnen, som tillbringades ute i parken, inne i huset och med vattenkrig på baksidan.
 
Vi hamnade på ett födelsedagsfirande på en pub och åt upp hela tårtan.
 
Helgerna har som alltid varit fyllda av favoritmänniskor och mycket skratt.
 
Och fast kamerblixtar är hemska så var den senaste fredagskvällen också hemskt kul. 
 
Nu är det måndag och nya tag. Om en stund ska jag masa mig iväg till gymmet för ett bodypumppass. Förhoppningsvis hinner jag med en snabbdusch innan jag måste springa iväg för att hämta barnen. Synd/tur att jag redan har bokat och inte förstår mig på avbokningssystemet för det känns mycket mer lockande att stanna i sängen med The Big Bang Theory just nu. 

I was the match and you were the rock. Maybe we started this fire.

Bland annat det här hände också i maj:
 
Sabina och jag träffade en söt katt under en kvällspromenad.
 
Jennie förklarade sin kärlek till kalla vinflaskor en kväll på Maxwells, även om vi också hatade vinet för att det var dubbelt så dyrt som på våran favoritpub. 
 
Hon skrev även en kärleksförklaring till mig på min arm (efter att ha lämnat ett mystiskt meddelande i en främlings anteckningsblock). 
 
Jag var ledig i en vecka och njöt av att promenera längs kanalen när jag behövde tid att bara tänka. 
 
Jag var teknisk och tog kort på Google Maps för att hitta puben The Punter, där jag och Sabina gick för att känna oss lite halvt bortkomna på en couchsurferträff. Vi irriterade oss på klängiga irländska tjejer och socialiserade med sydamerikaner. 
 
Alldeles för mycket onyttig mat blev det, med Saver menyn på McDonalds flera gånger. 
 
Som alltid tillbringade vi mycket tid åt att titta på människor som gick förbi på gatan. 
 
Under min lediga vecka bodde jag lite hos Jennie. Tog mig in till hennes by för att vara barnvakt på fredagen och efter att ha sovit borta en natt hamnade jag hos Jennie på lördagen igen, för att gå upp klockan fyra och vara sällskap i bilen till Gatwick. 
 
Det dumma med maj är att det är en Julia-månad och att jag inte fick krama henne en ändå gång. Förutom det var maj bra, till och med väldigt väldigt bra. 

This is a fight for the day, night, black and white, a victory dance, a burning riot.

 
Om det är något jag kommer ånga med min au pair-tid så är det att jag har tagit väldigt få bilder. Och då menar jag främst vardagsbilder och spontanbilder. Bilder på fina byggnader är roliga också såklart, men det jag kommer sakna mest är just småsakerna. De här bilderna, som är från den gångna veckan, är inte ens mina - jag stal de från Sabina, som tyvärr inte är med eftersom det är hon som har agerat fotograf. 
 
Den här veckan har varit väldigt väldigt bra. Jag har varit barnvakt en kväll och jobbat lite extra i en annan familj, men annars har jag varit helt ledig då familjen haft släktingar på besök. Så istället för tidiga kvällar och barnvakteri har dagarna och nätterna bestått av parkhäng, pubar, vin, nattpromeneder, mys, dans, vänners sängar, glass, biltur till Gatwick, träning, nya människor, omtyckta människor och mycket annat bra. 
 
Kommande vecka blir mer eller mindre normal igen. Det har hänt så mycket den här veckan att vardagen kommit lite ur balans. Även om det är på ett väldigt bra sätt behöver jag komma tillbaka till regelbunden träning och mat. Imorgon väntar en heldag med barnen, men eftersom det bara är en enda så borde det gå ganska fort. Inte för att jag egentligen vill att tiden ska gå fort. Bara det att det redan är juni skrämmer mig. 

Så som lördagar ska vara.







Bodypump, omklädningsrumshäng, Starbucks, Sabinas himmelska säng, promenad, McFlurry och nu vin på favoritpuben The Four Candles. (kommer ni ihåg när vi åt här, pappa och Julia?) En väldigt bra dag med Jennie och Sabina och nästan garanterat en fortsatt bra kväll väntar!

I found myself in the fire burned hills, in the land of a billion lights.

 
Kvällspromenad med Sabina och ny musik från 30 Seconds to Mars. Mycket mer behövs inte för att göra min tisdagskväll väldigt bra. 

It's not what you did, it's the way you do it.

 
Jag tycker så väldigt mycket om våran trio, även fast vi ständigt gör dåliga saker som att spilla, glömma nycklar, bli utelåsta, gå in i väggar och sånt. Om bara Sofia hade bott närmre så hade allt varit perfekt. 
 
Det är söndagkväll och ännu en helg har passerat. Nej, på svenska säger man nog inte att en helg har passerat. Vi har tränat, ätit mycket, gått på stan, ätit nachos, haft en väldigt bra utekväll, sovit alldeles för lite, åkt runt i Oxford mitt i natten, hängt i våran soffa och i en park, och skrattat och gäspat om vartannat. Bra helg. Väldigt bra helg. 

In your shadow I can shine.

 
Jag vet inte riktigt vad som hände men jag drabbades precis av en enorm nostalgivåg. Konserterna, resorna, minnena, gemenskapen, orden, förväntningarna, glädjen, musiken. ♥

I've been up in the air, out of my head.

När jag bodde i Sverige var fredagskvällar bland det bästa som finns. Nu skiljer sig inte mina fredagskvällar mycket från torsdagskvällar faktiskt, och även om det är lite tråkigt, så är det nyttigt för min plånbok. Och att det är fredag betyder att jag kan gömma mig för barnen i hela två dagar om jag vill för den här helgen blir det inget barnvakteri. Ännu bättre är det att veta att det är lördag imorgon. 
 
Just den här lördagen har jag längtat efter lite extra mycket, för medan jag och Jennie svettar oss igenom ett bodypumppass så finns det en buss som tar Sofia in till Oxford. Vi tre är både väldigt bra och väldigt dåliga tillsammans vilket brukar göra våra gemensamma helger väldigt, väldigt bra. 

We put one foot in front of the other. We move like we ain't got no other.

 
Jag vet att jag har sagt det förut men för det mesta är mina helger är så bra här. Även den här helgen har varit väldigt bra, trots att jag fick vara barnvakt både fredag- och lördagkväll. Det positiva med att inte få njuta ordentligt av veckans bästa kvällar är att jag sparade in några pund som jag kan spendera nästa helg istället. 
 
På lördagen hann jag ändå promenera i hagel, gå runt på Primark, fönstershoppa böcker och trycka i mig massa thaimat med Jennie. Söndagen, veckans enda helt lediga dag, provade jag och Jennie på pilates (men konstaterade att det inte är våran grej att ligga på en matta och andas och göra långsamma bakåtkullerbyttor), åt paninis som man inte kan äta snyggt, köpte några välbehövda saker på Primark, köpte billiga böcker så att vi kunde caféhänga på bästa Costa, fick nya vänner inne på Starbucks och avslutade kvällen med Matilda på Pizza Hut. Efter pizza och efterrätt trodde jag nästan att jag skulle sprängas, en känsla som inte försvann förrän jag krupit ner under täcket några timmar senare. 

Jag älskar att det inte känns jobbigt att det är måndag igen. Det enda som känns jobbigt är att vi kommer ännu en siffra längre in i almanackan. 

Oh I feel overjoyed when you listen to my words. I see them sinking in, oh I see them crawling underneath your skin.

Om någon skulle ge mig en lägenhet i Oxford/ev. London/ev. Cambridge att dela med mina vänner, ett jobb där jag skulle trivas och övertyga mig om att allt med boende och pengar skulle fungera, då skulle jag bli väldigt, väldigt lycklig. 

Kluven. Väldigt. Vill.