När jag var ute och promenerade blev en katt rädd för mig och sprang iväg. Då blev jag lite ledsen. Fast även om de senaste dagarna har varit ganska dåliga dagar och idag är veckans värsta dag eftersom det är tisdag, så är idag kanske bra ändå. För... det är ju sol ute. Och jag är faktiskt också ganska bra.

Dock vore det också helt okej om jag plötsligt blev jättejättesmart.

Ibland händer såna saker som får en att tänka. På liv. På död. Att man föds och att man dör och att en del gör det på rätt sätt, medan en del dör på sätt som man inte borde få dö på. Och samtidigt som saker är sorgliga kan man vara tacksam för ibland sker saker så som de borde få ske. Det är konstigt att fast människor går bort hela tiden, fortsätter världen som om ingenting har hänt. Den riktiga förändringen finns egentligen bara hos de som är kvar.

Jag saknar mitt hår lite grann. Att det var långt. Att det var lockigt. Och lite färgen ibland, sådär somrigt. Inte att det var slitet.

Idag släpar jag mig fram som en zombie på grund av väldigt mycket träningsvärk. Sen tränade jag. Imorgon kommer jag antagligen inte kunna gå.

Katterna är tokiga just nu. De springer runt och jagar varandra, lekar, busar, bråkar, fräser och bits. Alltså det vanliga beteendet när de inte känner för att gå ut i det allt annat än lockande vädret och därmed fylls av hur mycket överskottsenergi som helst. Det är ganska roligt att titta på dem.

Så himla mycket känslor och så himla mycket saknad. Jag är otroligt nostalgisk för tillfället och jag saknar hästarna och ridningen väldigt, väldigt mycket. Det blir så när något som hade en så stor del i ens liv plötsligt inte finns i ens liv alls längre. Det var år som bokstavligen var fyllda av blod, svett och tårar, men det var lärorika år. År som gav resultat, som gjorde skillnad och som trots fall och motgångar gjorde mig väldigt lycklig.

I ett par dagar har jag tittat på Pippi Långstrump, gått på promenader med två hundar, lekt i snön, lekt kurragömma, blivit kittlad och överfallen, fått färggrannt pärlhalsband, sovit i ett lekrum, ätit väldigt mycket gott, spelat spel och annat som man kan göra med en lillkusin.

One Engine - The Decemberists (The Hunger Games soundtrack)

Saknar Louise en del, saknar Rebecka en del och saknar snart Na-Na en del också. Tills de landar på svensk mark igen får jag väl roa mig på egen hand. Tänkte börja med att ta hand om min enhörning på Sims och läsa Eragon för miljonte gången.

Min fredagskväll: leker på solentro.se, skriver lite PA (med betoning på lite), är sällskapssjuk och uttråkad och har sår på tungan för att jag ätit godis. Hade tre katter i sängen för en stund sen, men nu har de och likaså min syster lämnat mig ensam igen. Försöker att intala mig själv att jag kommer att överleva att jag snart har mina tre bästa vänner på alldeles för långt avstånd ifrån mig. En i Spanien, en i Afrika och snart en i Kina. Och meningen är att jag ska klara mig här själv?

Allt med honom. Att han tyckte om att överfalla en i hallen, helst kröp upp på ens axel fast han var alldeles för stor för det. Att han trodde så blint att man höll i honom att han kunde sjunka ihop och luta sig bakåt när man höll honom i famnen, så att man nästan nästan tappade honom. Att han var fruktansvärt jobbig på nätterna och helst ville ligga med nosen i ens öra eller slicka en på näsan. Eller att han störde ens sömn genom att klättra på och välta diverse saker i rummet. Att man dagligen kunde hitta inälvor efter möss, råttor och fåglar (och värre) lite varstans och man tyckte att han var så himla äcklig då. Och så det där att han spann högt som en tvättmaskin. Och såklart att han klättrade upp på en i soffan och la sig på ens bröst, eller ännu hellre halsen, så att man knappt kunde andas, p.g.a både tyngd och katthår.

Aw, kissen då. Vad du saknas.