you stand a little too tall say a little too much gonna bite that know it all tongue you tried a little to hard now i'm calling that bluff big plans are coming undone




Nyår 2009

Nyårsafton. Troligtvis något av det mest överskattade som helst. Förväntningar, förväntningar och förväntningar som sedan inte kan bli annat än besvikelse. Man tror att bara för att det är ett nytt år så kommer hela ens liv att förändras. Men ingenting har egentligen ändrats för att klockan är 00.01 istället för 23.59. Kanske får man en mental spark i baken att orka ändras, men man är fortfarande samma person.

Får hoppas på en fin kväll ändå, med några av tjejerna från förra årets firande. ♥


och jag lämnar inga fotspår ens i sand



Idag vaknade jag ca 11.50 av att Na-Na ringde. Hon stod på ICA och undrade vad hon skulle köpa med inför kvällens nyårsfirande. När hon frågade om hon hade väckt fick jag fram "Eh joo typ." Jag måste skärpa mig. Inatt stängde jag av datorn klockan fyra och låg sedan och läste flera kapitel i min bok (Ett oskrivet blad av Marie Hermanson, mycket läsvärd). Klockan måste ha varit närmare fem när jag äntligen kunde somna.

tonight it's deep down in our souls

Ännu en natt då jag sitter uppe och pratar med Angelica på msn. Innan min syster gick och la sig kunde jag höra hennes "Hanna..?" när jag skrattat för högt. Nu är det Köpenhamn som vi pratar om och skrattar åt och det där välbekanta fåniga Destineleendet kommer tillbaka. Köpenhamnresan var något av det bästa jag varit med om.

Vi blev dissade av bussar.
Vi låste in oss med vandrarhemmets enda nyckel till förrådet på toaletten.
Vi gick på toaletter utan lyse och utan dörrar.
Vi blev skrämda av en filur.
Vi blev knäpptysta av en annan.
Vi satt och hostade för att x antal människor satt bredvid oss och rökte hasch.
Vi klev in med flaggan i högsta hugg.
Vi ville gråta, dö och försvinna från jordens yta.
Vi träffade roliga och konstiga människor.
Vi träffade en tjej som var svensk men inte pratade svenska.
Vi blev tillägnade en låt för att vi åkt ändå från Sverige.
Vi gick genom Köpenhamn klockan två på natten i snöstorm.
Vi blev kramade och pussade.
Vi fnissade och sjöng med tyst under soundchecket.
Vi var tvungna att hitta på smeknamn.
Vi fick höra saker som kan få mig att le bara jag tänker på det.

Vi. Och vi kunde skratta även när det var som värst. Nu kan jag skratta så mycket åt det att jag får ont i magen och jag kan le så mycket att jag får ont i kinderna - bara av att tänka på den här nästan helt sömnlösa resan.


being a fan doesn't mean you've had to be there since the beginning - being a fan is willing to be there until the end



Att jag har ett väldigt stort musikintresse kommer nog inte som en överraskning. Inte heller att det bästa jag vet är att gå på konserter. Men jag vet många som inte förstår min fascination för mina favoritband, som aldrig riktigt har varit ett stort fan av något band eller någon artist.

De flesta band och artister jag lyssnar på lyssnar jag ordentligt på. Inte bara en låt här och där, utan det är oftast hela diskografin som gäller eller senaste skivan som spelas om och om igen. Och så finns det de banden som kommer att betyda ännu mer. Där musiken självklart är viktigast, men där allt med bandet intresserar en.

Till exempel Tokio Hotel var såna för mig från dag ett. Sedan november 2007 har jag följt dem, jag har sett dem live fem gånger, rest utomland för dem, gråtit och skrattat tack vare dem, jag har röstat inför stora awards, köpt deras skivor och jag har varit en del av en fandom som har betytt väldigt mycket för mig. Saker och ting är inte likadana med det här bandet längre, det erkänner jag, men det betyder inte att jag tänker släppa taget om dem.

För tillfället lägger jag mer energi på det holländska bandet Destine, och det finns många band som jag lägger tid på och gärna skulle vilja se flera gånger om. De här speciella banden kommer alltid att ha en speciell betydelse för mig, och jag kommer nog alltid att på ett eller annat sätt vara ett fan av dem, men jag vet att det aldrig kommer att bli ont om band att älska.

Kanske är det därför jag inte riktigt kan relatera med det där att inte vara ett fan. Personligen tycker jag att det är det bästa som finns när jag väl har hittat ett band som jag tycker så mycket om. Jag älskar att vara där och stötta på det sätt jag kan. Vilket eller vilka band man än är ett fan av är man en del av något stort och bara den vetskapen är rätt svårslagen.

can you save me from myself cause the higher i climbed to an escape the harder i fell save me from myself


Destine - Spiders Live @ Pier Pressure 2010

Det har varit mycket om Destine på senaste tiden. Inte så konstigt det, för de bor ständigt i mina hörlurar, Spotifylistor och sterohögtalare och de gör sig påminda på ett eller annat sätt hela tiden. Angelica och jag har suttit och tittat igenom videos från första gången vi såg dem, på Pier Pressure i somras.

Jag har nu, ett halvår efter den spelningen, laddat upp en video på youtube. Jag filmade det med min gamla kamera, så kvaliten är inte den bästa. Däremot har jag lyckats ovanligt bra med att vara still. Anledningen till att jag lade upp videon nu är egentligen främst sekunderna strax efter 1.45. Den där blicken och pekandet som är så sjukt uppenbar. Spelningen var full av såna roliga ögonblick och jag är så glad att jag fick vad som måste ha varit den tydligaste pekningen på film. Jag saknar det något fruktansvärt.

when you were standing in the wake of devastation when you were waiting on the edge of the unknown

with the cataclysm raining down insides crying save me now
you were there and possibly alone

Men, men, men, men. Jag älskar detta. Och jag blir bara gladare och gladare. Och får det där fåniga leendet på läpparna igen. Tack för att ni återigen har räddat min dag. Jag spricker lite. Tre. 3. Drei. Three. Trois. ♥

and if we don't hide here they're gonna find us and if we don't hide now they're gonna catch us when we sleep and if we don't hide here they're gonna find us


tumblr


she lives in a fairytale somewhere too far for us to find

Fotat av min syster i somras

Hur underbart är det inte att sitta i en enbart en skjorta på den varma bryggan och se solen gå ned? Fötterna i det ljumma vattnet, det lockiga och toviga håret som självtorkar och tillsammans med några man inte skulle kunna leva utan.

let's run away and don't ever look back don't ever look back

Nyårsafton -09

Nu har jag äntligen sett Flickan som lekte med elden. Funderar på om jag ska se Luftslottet som sprängdes också, eller om jag orkar läsa klart boken först. Nyår närmar sig. Kanske blir firandet rätt okej ändå. Jag har aldrig varit ett stort fan av nyårsafton, men ärligt talat blev det rätt bra förra året. Kommer nog aldrig glömma den där äckliga blandningen jag fick dricka.


slowly losing gravity i lost my fear of heights

When the world has lost its faith in me
And my time is running out
Then I'll take my bow
As I surrender to the melody
It's time to say goodnight
No strength left to fight
We would live as if time stood still
When we were young
So patiently waiting oh
Dreaming of who we'd be from the movies


Tänkte bara klistra in ett citat från en av de finaste låtarna jag vet.

round round spinning round the world spins on tonight

weheartit


Jag minns de där jularna när man vaknade tidigast av alla på morgonen och sprang ned till Stora Rummet, öven den där stora mattan där många barnfötter har dansat, för att sedan falla på knä framför den ståtliga granen som räckte ända upp till taket. Där började man att klämma på alla paket och läsa på alla etiketter. Sedan kunde man bara ligga där under grenarna och andas in doften av barr medan man väntade på att resten av huset skulle vakna.

De jularna i Gamla Skolan var utan tvekan de bästa. Det finns inget hus som är bättre för julfirande, men jag är så glad att det var som barn jag fick uppleva allt det. För julen är bäst när man är liten.

Idag blir det ytterligare julfirande med släkten på pappas sida. ♥

slowly losing gravity i lost my fear of heights


Destine - In the End live in Breda 23.12.10

Okej. I föregående inlägg trodde jag att jag hade hört det finaste någonsin. Med andra ord - Wake Me akustiskt. Men i Breda spelade även Destine In the End, för första och hittils enda gången live. Och det... ord räcker inte riktigt. Det är min favoritlåt. Eller en av dem. Kanske den allra bästa favoriten. Så jag kan inte riktigt förklara hur det känns att inte vara där. För mina förhoppningar att jag någonsin kommer att få höra In the End (och Wake Me akustiskt och California Summer när jag ändå är igång) är lika med noll, tyvärr.

can you try and do your best to wake me cause i'm in the calm before the storm

Hoppas att alla hade en riktigt fin julafton igår, som var precis som de hade tänkt sig om inte bättre. Min dag var jättebra på många vís, även fast jag blev lite sentimental och småledsen när jag tänkte på folk som inte hade någon eller några att fira jul tillsammans med. Själv växte jag upp i en gammal skola där vi alltid hade stora julfester. Sedan vi flyttade därifrån har inte firanden varit lika stora, och stämningen har försvunnit lite, men det har ändå varit mysiga tillfällen med släkt och familj.


Destine - Wait Forever live in Breda 23.12.10

Nu sitter jag vid en dator som numera är min, men som vi ännu inte har fått igång alla drivrutiner för ljudet på. Sitter därför och lyssnar på videos på youtube via min Ipod. Det är bland annat videon ovan som spelas om och om igen, en helt otrolig livevideo filmad från publiken, från nya låten Wait Forever. Jag älskar människan som lägger upp de videosarna för de är i så sjukt bra kvalitet. Och jag älskar verkligen låten och det jag hör av texten.


Destine - Wake Me (acoustic) live in Breda 23.12.10

Så finns det en video till som jag lyssnar på nästan ännu mer. Det är samma människa som har filmat, samma konsert, det är en av mina favoritlåtar - och det är Robin och det är en gitarr.

.

GOD JUL!

destine - wait forever @ 013 x-mass party 22.12.10



Sitter och lyssnar om och om på Destines nya låt Wait Forever, som de spelade igår för första gången. Väntar bara på att det ska komma upp en video med bättre kvalitet så att man kan höra texten bättre. Jag älskar redan själva musiken, men det är svårt att urskilja orden. Egentligen hade jag föredragit en lite råare och rockigare låt, som är lite mer på, men den här blev helt perfekt ändå. Jag skulle inte vilja ändra på den om jag så kunde.

have i been sleeping with my eyes open tell me is this the end

"För hur lagade vi än hade blivit under deras spelning gick vi sönder lite när det var tvunget att ta slut."

you were fake i was great nothing personal



Alltså.... Det där är de fyra tyskar som bildade bandet som skulle komma att bli mitt favoritband. När de skrattar sådär och man inte ens tvivlar på att det är äkta. Saknat.

and i i'm captured by a movie it rewinds before it ends in the last scene of a planecrash guess we'll never know it'll land


Destine - Last Scene of a Plane Crash

Låten ovan är från Destines EP som släpptes innan deras första album och videon är ganska gammal. Men... men ja. Jag fick hem min biljett till deras spelning på You Ate My Dog's releaseparty i februari idag. Exakt fyra veckor sedan jag såg dem. Med det vill jag nog få fram att jag redan saknar dem.

up above candles on air flicker oh they flicker and they float but i'm up here holding on to all those chandeliers of hope


Coldplay - Christmas Lights (live from Liverpool)

Coldplay kan vara det absolut finaste som någonsin hänt denna jord.

Idag kom jag faktiskt till skolan. Åkte visserligen hemifrån 07.40 och kom fram ca 11.25, men det är ju ingen big deal. Eh, ja. Hann tillbringa några timmar på dagis där mamma jobbar i väntan på tågförsök nummer 2. Ett barn blev lite förskräckt när han såg mig och mamma tillsammans och utbrast "Det är två Mari!" Mycket observant, för visst är vi lika men lika är vi inte(eller jo, fick höra flera gånger imorse av mammas arbetskamrater att "Oj vad ni är lika!"). Han måste ha kopplat det genom vårat kroppspråk också. Hur sött som helst i alla fall.

and you can try on my clothes but you can't fill these shoes


Bild från i somras tror jag. Är det jag som är bra på att byta hårfärg eller?

Jag hade så sjukt svårt att somna igår. Låg hur länge som helst och försökte tvinga mig själv att bli trött och lyckades sedan slumra till några minuter. När jag sedan "vaknade" trodde jag att det var dags att gå upp och jag blev så ledsen för jag hade ju knappt sovit alls. Tror att det blev några timmars sömn där till slut i alla fall.

Kom på förut att det nog är månens fel. Jag brukar alltid ha sömnproblem någon dag innan det är fullmåne. Tror att det ska vara fullmåne i natt eller imorgon natt så förhoppningsvis kan jag sova bättre då. Har försökt trötta ut mig själv med några rejäla promenader (med snö och is på vägarna, så jobbigt så det finns inte) så om jag har tur är jag till och med trött ikväll.

För övrigt känns det hur skönt som helst att jag har skrivit klart årets sista skoluppgift och skickat in den. Inte lika kul att jag fortfarande inte har min mobil eftersom att jag inte kom iväg till skolan idag. Har bara mig själv att skyllda för min klantighet.

she's got a halo around her finger around you


All Time Low - Alejandro

Jag vet inte hur många gånger jag har sett den här videon egentligen, men så många gånger jag har hört den vore det ju konstigt om den inte hamnade här på bloggen till slut. Bästa covern jag hört på en av Gaga's låtar och de gör den ännu bättre live dessutom. Älskart.

jag ville va bättre men då blev allting sämre

Jag hatar mitt liv. Ja, det är ungefär så jag känner när jag kommer kl 8 till tågstationen och upptäcker att tåget är ersatt av buss. Jag vet då redan att det kommer att ta dubbelt så lång tid (eller mer) att åka buss och att jag därmed kommer att missa min första lektion, även den enda "viktiga" lektionen, då resten av dagen går åt till att se på Frankenstein och liknande.

Det kändes inte riktigt värt att åka in för det och sedan gå till Centralen och hoppas på att tågen går. Så jag är hemma nu igen. Jag som hade en riktigt bra hairday och allt. Varför händer inte sånt här när man ser ut som skabb, känner sig som skabb och är skabb? Nej, självklart händet det dagar då man knappt har något emot att gå till skolan. Nu skulle jag inte ens kunna ta mig dit om jag så försökte.

it's a matter of time before we all run out



I somras såg jag och Angelica Paramore på Pier Pressure. Samtidigt som 30 Seconds to Mars klev av the Black Stage sprang vi till the Red Stage där Paramore redan hade börjat. Vi var svettiga, darriga och helt överlyckliga efter att precis ha sett två favoritband och vi skrattade högt när vi banade oss fram mellan folk och hoppade över vattenpölar.

Paramore var som sagt redan igång. Folkmassan framför scenen var enorm och vi började genast att sakta men säkert ta oss längre och längre fram, samtidigt som vi tog all energi vi hade kvar för att sjunga och hoppa. Vi var redan uppe bland molnen och hann inte ens landa mellan spelningarna. Det var helt otroligt och jag är så glad att vi var där för att se Hayley med sitt röda hår flyga fram och tillbaka på scenen, för att tillsammans med så många andra sjunga med i låtarna och för att vara med om något oförglömligt.

Nu ska två av medlemmarna lämna bandet. Officiellt uttalande har gjorts här. Det är inte slutet på bandet men jag är ändå glad att jag fick se dem allihopa.

i'm gonna break down these walls i built around myself


don't make this easy i want you to mean it

 

Kom nyss hem från julmiddag med hela tjejgänget, mysigt och rätt gott, fast jag egentligen inte tycker så mycket om julmat. Smart som jag är glömde jag självklart min mobil hos Becka. Tummen upp för det liksom. Får klara mig utan den till måndag helt enkelt.

 

Annars lyssnar jag mest på All Time Low för tillfället. Jag har perioder då jag inte gör annat än lyssnar på ett visst band eller en artist - jag lyssnar när jag städar, tränar, åker tåg, sitter vid datorn, äter, pluggar osv osv. Jag förstår ärligt talat inte hur man inte kan ha ett favoritband eller favoritartist - själv har jag nästan för många.


so i wrote you a song hope that you sing along and it goes merry Christmas kiss my ass

På repeat just nu:



All Time Low - Merry Christmas, Kiss My Ass

charice pempengco & celine dion - because you loved me



Hos Louise som tvingar mig att se på sånt här. Kan inte längre säga att jag misstycker dock. Alltså... wow. Nej, nu ska vi strax gå till stationen. Geografi, engelska och latin väntar!

now the rain is just washing you out of my hair

 

En suddig bild på en diskborste slash nyckel. Väldigt internt, men den fick mig att snubbla över min väska och ramla ihop i en hög på toalettgolvet av skratt. Så på nåt sätt tycker jag väl om den ändå.

 

Men det var inte alls vad jag ville säga med det här inlägget. Jag ville säga att jag nyss fick ett ryck och började plocka undan på mitt rum. Att säga att jag städade är nog en överdrift, men nu kan man se golvet och skrivbordet! Jag började också att rota i några lådor och där hittade jag ett antal fotoramar. Perfekt eftersom att jag snart har tänkt framkalla lite bilder.

 

Sen påmindes jag även om två större ramar jag fick när jag fyllde år i september. Fortfarande tomma. Nej, jag har precis tagit och skrivit ut ett fyrabildigt kollage till en av dem. Så fort jag är säker på att fotopappret har torkat ska jag klippa ut det och se hur det blivit. Vad den andra ramen ska fyllas av återstår att se.


the memories of you are fading


Jag ska ta och framkalla lite bilder snart så har suttit och tittat igenom mina konsertbilder från i år. Igår kväll satt även jag och Angelica och tittade på våra videos från Destines spelning på Moshpit Open. Jag älskar verkligen att titta igenom konsertbilder och vidoeos för även om minnena sviker finns det alltid något kvar.  Nu är jag verkligen taggad på att se dem i februari igen. Att vi kanske får höra några nya låtar är ju inte helt fel det heller!

(Destine spelar i Stockholm på You Ate My Dogs releaseparty med We Are The Ocean 4 februari 2011. Inget man får missa! Köp biljett här.)

wake me this fight is not over maybe in the end it could bring us closer


Har bestämt ett nyårslöfte redan - få bättre närvaro på franskan. Jag måste verkligen skärpa mig. Jag vet inte hur länge sedan det var jag var där på veckans båda lektioner. Kan dock inte säga att jag skolkar - det finns ju anledningar till att jag inte är där.

Idag var det inte ens mitt förslag att jag skulle stanna hemma. Och gud vad skönt det var att ligga kvar i sängen klockan åtta när första lektionen egentligen skulle ha börjat.

leave me out with the waste this is not what I do

Har förövrigt gått och blivit med tumblr.

i give my gun away when it's loaded is that alright if you dont shoot it how am i supposed to hold it


Har tappat räkningen på hur många gånger jag har lyssnat på den här låten bara ikväll.

now we're going underground and my hands are shaking



Har köpt min biljett till You Ate My Dog's (Dag) releaseparty nu! Anledningen är väl ganska självklar - DESTINE. Det är bara tre veckor sedan jag såg dem sist, men har verkligen hunnit längta efter ett nytt datum. Vi visste ju att de skulle komma till Sverige i januari eller februari och att det skulle vara på just YAMD's releaseparty, men trodde inte att information om det skulle komma ut nu, så det känns jättekul. På köpet får vi även se We Are The Ocean, inga fel där inte.

Bilder från tidigare gånger jag sett You Ate My Dog och We Are The Ocean finns här och här.

as long as hope lives inside

Det som Robin och Hubrecht sa plus ett datum nu också! Kan inte beskriva med ord hur bra det känns! Satt igår och pratade om att vi ville veta när och voila! Biljetter införskaffas inom kort.

cause it feels like stealing hearts calling your name from the crowd


Kissebebis i somras. Nu ser han ut som ett lejon, stor och med hur mycket päls som helst.

Sista rycket i skolan nu. Ska få tillbaka några prov i veckan, har även engelskaprov och franskaprov och ska skriva klart en svenskauppgift. Sen är jag fri under lovet och jag kan inte riktigt förklara i ord hur skönt det känns.

Nu: Packa i ordning för att åka till pappa + franskaplugg.

therapy you were never a friend to me you can choke on your misery

Sitter här och förälskar mig i All Time Low. Har länge tyckt att de varit bra, men... ja, så kan det gå.

11.12.10 Daniel Adams-Ray - Gubben i Lådan Live @ Debaser Medis, Stockholm

 

En av mina videos från igårkväll. Lite dåligt ljud på youtube, tyvärr, men tycker att den fångade känslan av alla som sjöng med.


11.12.10 - Daniel Adams-Ray @ Debaser Medis, Stockholm

Bildbomb från konserten igår. Jag är helt nyförälskad i Daniel Adams-Rays musik. Känslan i låtarna och har blivit flera gånger starkare och texterna ännu mer betydelsefulla. Konserten var fantastisk från början till slut, men blev ändå bättre och bättre för varje minut. Som de flesta konserter tog det slut alldeles för fort. Jag hade gärna stått där och hoppat, sjungit och svettats lika länge till.

jag har givit dig allt och jag har ingenting kvar

Bild från innan konserten igår. Jag har sett vackrare om man säger så.

 

Jag vet inte om jag någonsin kommit upp ur sängen i morse om jag inte hade kommit på att Julia hade dansuppvisning. Det är nästan så att jag skäms. Sedan blev det ingen dansuppvisning i alla fall, men hade det varit det hade jag förhoppningsvis vaknat lite tidigare. Jag som får dåligt samvete om jag sover längre än till tio. Illa.

11.12.10 - Daniel Adams-Ray (Förlåt att jag aldrig sagt förlåt) @ Debaser Medis, Stockholm



Förlåt att jag aldrig sagt förlåt. Angelicas video. Alltså, jag dör lite. På riktigt. Eller nej, inte på riktigt. Men han är så fin och stämningen liknande magi.

Om inte jag var feg, om inte du var den som hade rätt
Hade väl du aldrig kunnat genomskåda allt som skett
Samma gamla visa, men vet inte vad det är för låt

Förlåt att jag aldrig någonsin sagt förlåt


jag tog en kula för dig och fick en smula tillbaks

Undra hur många gånger man sett den meningen utskriven på nån Internetsida...
Idag såg jag i alla fall Daniel Adams-Ray live. Killen är så grym så jag vet inte vad och vi hoppade och svettades som galningar. Underbart.

29.10.10 - Linkin Park (Leave out all the rest) @ 02 World, Hamburg



Den 29 oktober var jag och Becka i Hamburg och såg Linkin Park. Jag har ännu inte visat några bilder på bloggen (ärligt talat är de fortfarande i kameran) men här är en video som Becka filmade. Både bild och ljud är awesome - jag är så avundsjuk på hennes kamera så jag vet inte vad.

i used to live out on the moon but now I'm back here down on earth

Entreprenörsdag. Det visade sig bli riktigt roligt faktiskt. Jag, Becka och Sofia var på ett äldreboende och julpysslade tillsammans med ett gäng jättesöta och trevliga dementa damer. Förväntningarna innan var inte så stora, men jag är jätteglad att vi åkte dit. Fast de säkert redan har glömt oss nu känns det härligt att ha fått dela en timme glädje och tacksamhet med dem. Som de fnittrade, sjöng och limmade kunde man inte bli annat än glad och berörd.

Och nej, bilden har ingenting alls med detta inlägg att göra. Kanske påminner den lite om att vintern inte varar för evigt.

it's where my reason stops and something else comes in

Det är inte oväntat. Inte alls faktiskt. Men att få reda på att ett av ens favoritband ska splittras gör ont. Man glömmer liksom bort att andas och så spelar man om alla minnen med dem. Alla gånger deras skivor har snurrat i stereon, långt innan jag blev ett fan av dem och det kan jag bara tacka pappa för. Den där sommaren då jag knappt lyssnade på något annat än Prayer for the weekend skivan. Och de där kvällarna i somras som var världens finaste. En med Louise och en med Julia. Med skratt, leenden som jag fick ont i kinderna av, tårar i ögonen och en lycka som håller på att spränga sönder ens kropp.

The Ark har varit med mig på ett helt annat sätt än något annat band. De har inte varit bandet som jag suttit och följt slaviskt, eller som jag svimmat vid åsynen av. Men de har varit där ända sedan jag fick ett intresse för musik. De var mitt första riktiga favoritband. De har präglat mig som person, för deras texter och budskap lämnar inte någon människa oberörd.



what if i wanted to break laugh it all off in your face what would you do


Tittade på The Shining idag på svenskalektionen. Satt under en stor del av tiden och drog paralleller i huvudet till 30 Seconds to Mars video till The Kill. Hur mycket jag än brukar älska Stephen Kings historier så tycker jag att musikvideon på ungefär fem och en halv minut fångar känslan bättre än vad den nästa två timmar långa filmen gör. Fast så är det ju en av de bästa och effektfulla låtarna som någonsin har gjorts också.

maybe it's not my weekend but it's gonna be my year

Alltså jag dör lite smått. Eller stort kanske. Dels för att jag är så trött på allt och inget och för att jag inte har några pengar att köpa julklappar för - åh jag hatar mig själv hatar mitt liv hatar allt (fast nu överdriver jag, okej?).

Och så stör jag mig något vansinnigt på folk som måste vara bäst på allt. Som så tydligt visar att allt måste vara en tävling, som drar in helt onödiga saker i samtalet och som dessutom gör det på ett så drygt sätt. För att inte tala om när de sedan ljuger och inte kan stå för det som de säger. Välkommen till toppen av hatlistan säger jag bara, känn dig som hemma för där kommer du nog få stanna ett bra tag.

and honestly i'm down like the economy



Videon lånad från någon användare på youtube, inte min alltså. Men oj vad den fick mig att skratta. Det är från Moshpit Open i september, under Down med finaste Destine. I början av den här låten brukar bandet be publiken att sätta sig ner, vilket syns tydligt. Det roliga var att när vi satte oss trasslade jag mig in i min väska som låg på marken. Då fick vi för oss att vi skulle kasta över våra väskor på andra sidan av staketet, så från och med 0:13 ser man en väska fara över. Några sekunder senare en jacka tror jag, och sen en väska till. Kolla bland publiken längst fram. Jag dör lite för att det ser så kul ut! Kanske är det lite för internt för att roa någon annan, men annars är videon helt underbar i sig.

27.11.10 - Oskar Linnros (Annie Hall) @ Berns, Stockholm



Glömde nästan bort att jag hade laddat upp en av mina videos på youtube. Han är fin han, Oskar. På lördag blir det andra delen av Snook, det vill säga Daniel Adams-Ray. Inget fel det heller!

I helgen har det ordnats café och blivit strömavbrott, men blogguppdatering - nej. Imorgon är det måndag igen och fast det måste bli måndag för att tiden ska gå önskar jag att det fanns någon stoppknapp man kunde trycka på under helgen.

i took my feet to oxford street trying to right a wrong

 

Coldplay har släppt en ny låt och video, Christmas Lights. Texten är så vacker att det nästan krampar i magen sådär som det kan göra ibland när man tänker på hur mycket man älskar ett band.

 

Christmas night
Another fight
Tears we cried, a flood
Got all kinds of poison in
Of poison in my blood
I took my feet to Oxford Street
Trying to right a wrong
Just walk away, those windows say
But I can't believe she's gone

When you're still waiting for the snow to fall
It doesn't really feel like Christmas at all


we had hurricanes and suns



Kan inte låta bli. Bild från Mexiko. Så mäktigt så jag dör lite inombords.

mädchen aus dem all



Känner mig ovanligt fangirlig. Oj, vad har inte det här bandet gjort med mig egentligen? Konserten i Mexiko - wow. Åh, vad jag saknar dem. Och visst saknar jag den där pirrande känslan som de alltid gav mig tidigare, men på de tre åren som jag har varit ett fan av dem har jag aldrig tvivlat på att de alltid kommer att vara ett favoritband för mig. Det finns det ingenting som kan ändra på.

let's go with a smile into the end into the end

 

Ni gör ont, vet ni det? Jag skulle kunna klaga hur mycket som helst på Tokio Hotel, på deras utveckling och så vidare (fast nu vill jag faktiskt inte det, för mycket finns det inte alltid att klaga på) men en sak kommer aldrig att förändras - de kommer alltid att vara det bandet.

 

Jag älskar hur den här videon är uppbyggd, hur den går bakåt i tiden. Nostalgi. Och låten blir bara bättre och bättre hela tiden. Nej, nu har Vampire Diaries börjat för länge sen, time to go.


and all the best lies are told with fingers tied

I stort sett allt med den här dagen är kopplat till skola och plugg. Ska snart ta en paus för att se på Vampire Diaires, men först ska jag hitta en bild till min latinuppgift. Sedan blir det mer plugg. Kul liv.

vi äter skiten så vant att vi börjar gilla smaken utav skit

 

Det är så kallt ute att jag nästan blir rädd - jag vill inte vill inte vill inte vill inte åka hemifrån i mörkret och komma hem i mörkret. Jag är mörkrädd, jag går runt i raggsockar även om det är 23 grader inomhus och jag är så fysiskt klumpig att jag snubblar och halkar även när jag går på torra och plana gator. Med andra ord är inte vintern min årstid. Fast ibland kan den vara fin, då när solen lyser sådär starkt och får alla snökorn att glittra.

 

Några viktiga sanningar: 1. Det är underbart att ha en studiedag mitt i veckan. 2. Jag är så skoltrött att det finns inte. 3. Oskar Linnros och hans texter är bland det finaste som finns. 4. Peace & Love 2011 blir bara mer och mer lockande. 5. Jag saknar french ways och de där kramarna.


chapter one: birth

30 Seconds to Mars - Hurricane


Hittar ingen video i bättre kvalitet som det går att bädda in, men här är jedenfalls 30 Seconds to Mars nya musikvideo till Hurricane. Det går inte riktigt att beskriva den utan man måste se den för att... förstå? Fast jag förstår fortfarande inte riktigt. Den är konstig. Genialisk.