I believe in angels.

Sitter hos min fina vän Louise, tuggar tuggummi, lyssnar på Abba, dammsuger, ser på när hon gör sig i ordning, planerar morgondagen och inväntar mer folk för kvällen. Jag är på bra humör och imorgon ska vi ta tåget till Skövde för att se efterlängtade The Ark!

Gissa flaggan!



Drygt 90 mil och nästan 700 foton senare är jag zu Hause. För stunden.

You'll get a bitter surprise from my reflection.



Det vill inte fungera att ladda upp bilder, men en GIF på dessa tvillingar har väl ingen någonsin dött av? Okej, ignorera att jag skrev det där - dör är ju just vad man gör. Min plan är i alla fall att åka högre upp i Sverige och ännu längre ut på landet imorgon. Så bloggen kommer att eka ännu mer än vanligt.

Humanoid City revisited.



Jag vet egentligen inte mycket om musik. Jag vet egentligen inte var som är "bra" och vad som är "dåligt". Vad jag vet är hur musik kan kännas. Och Tokio Hotel känns. De känns underbart.

Yes, Humanoid City Live är nu sedd och det blev ett antal "HAHA", "åh", "iiiiiiiih" och "behfreiuhri". Så många Sverigeflaggor också att man blir riktigt stolt. Vi var rätt dåliga på att hålla upp våran flagga ordentligt, men lyckades allt skymta den några gånger. Jag har fortfarande inte förstått att jag faktiskt var där. Ibland glömmer jag nästan bort hur mycket jag älskar Tokio Hotel. Men så påminns jag och det är det bästa som finns.


Humanoid City Live.

Ikväll ska vi återvända till minnena av Humanoid City. Det kommer att vara konstigt att se det igen, om så på en tv. (Datorn/Internet/blogg.se vägrar låta mig ladda upp någon bild lite btw sådär).


I promise tonight not to do no harm

- Erased and replaced -


På Repeat

Brandon Flowers - Crossfire


B.o.B - Airplanes ft Hayley Williams


Kent - Gamla Ullevi


OneRepublic - Say (All I Need)

Hör du ljudet av juli där utanför?

Jag försöker att njuta av sommaren så mycket jag kan. Saknade vänner, grillrök, glass, båtar som får mig att tänka tillbaka på hur livet var för tio år sedan, slussar och kanaler som lockar fram skratt när jag tänker på hur jag och min kusin faktiskt badade där, ännu mer glass, släktingar och liten kusin med lockar åt alla håll på huvudet, katter med världens mjukaste päls, musik som är batteriet till allt och en hel hög med böcker som väntar på att läsas. Att se tvillingarna Kaulitz på italienska MTV TRL påminde mig om hur mycket jag älskar Tokio Hotel och hur mycket jag saknar dem.

The clouds I can handle but I can't fight with an eclipse



Nu är Eclipse sedd. Jag vill verkligen tycka om filmen lika mycket som jag tycker om boken och visst var den bra, kanske den bästa filmen i serien till och med. Det jag inte riktigt gillade var hur otroligt uppenbart det var att Bella inte skulle välja Jacob. Bella och Edward är i centrum, allting handlar om de två, och att det är de som får varandra är lika självklart som att morötter är orangea för alla som inte är färgblinda. Det förstod man långt innan man läst ut böckerna. Och kanske är det för att det är så självklart att det inte kommer att bli Jacob och Bella som jag är så starkt Team Jacob. Vad nu dessa "team" ska vara bra för. Och kanske är det för att jag är Team Jacob som jag har lite svårt för slutet. För att inte tala om Breaking Dawn.

30 Seconds to Mars @ Pier Pressure 2010







Mitt bildredigeringsprogram strejkar och jag är inkapabel till att få igång det, vilket betyder att jag varken kan redigera eller märka bilder. Men what the hell tänkte jag för jag håller på att svettas ihjäl och kan knappt tänka klart. Så ta inte bilderna bara sådär menar jag. Tack tack.

Min kropp fylldes plötsligt av en stark saknad och längtan efter det här bandet. Det har snart gått en månad sedan jag såg dem och det känns som en hel evighet som är alldeles för lång för sitt eget bästa.

30 Seconds to Mars är det bästa liveband jag sett, utan överdrift. Det har inte så mycket som att göra med ett felfritt uppträdande som att de lyckas engagera hela publiken, för även de som inte tycker om 30STM måste ha ryckts med av magin som vilade över festivalområdet. Man blev yr av att bara titta på Jared Leto som snurrade runt, hoppade och sprang över scenen precis hela tiden. Själv hade man inte heller kunnat stå still en enda sekund om man ens försökte. Jareds "Let's get fucking crazy" och "Jump 'til you touch the sky" bidrog inte direkt till att lugna alla.

Det finns konserter som man lever på lyckoruset av när de tar slut. Det finns konserter som framkallar en viss jag-vill-tillbaka-ångest när de är slut, en ångest som måste vara den fånigaste som finns för egentligen borde man bara vara glad att man fått vara där. 30 Seconds to Mars lämnade mig i ett stort, fluffigt moln av lycka och redan dagen efter började ångesten att gnaga och göra sig sedd i form av fuktiga ögon och grötig röst.

Det är en känsla som jag bara har fått med ett enda band tidigare.

Lyckligheter

Har jag glömt att nämna i denna blogg att det underbara, inspirerade bandet The Ark kanske ska ses live med mina ögon inte mindre än två gånger denna sommar? 31 juli i Skövde och förhoppningsvis 21 augusti i Linköping på avslutningskonserten. Happyhappypartyparty jag vet inte riktigt vad jag ska säga åh fy vad jag vill och fy vad jag hoppas.

And I could write a song a hundred miles long



Nallebjörn jag saknar dig. Jag saknar din frågande blick och huden ovanför ögonen som nästan böjs uppåt i uppochnedvända v:n. Jag saknar ditt gälla gnäggande varje gång du ser mig komma hem. Jag saknar dina snubblande, ivriga steg och smattrandet från dina hovar bara jag skramlar med en hink. Jag saknar din varma päls och din alldeles lena mule som du kunde lägga på mitt huvud när jag böjde mig ned framför dig. Där kunde du sluta ögonen, sucka tungt och vila all din tygnd på mig och jag kunde inte annat än skratta, för fastän du emellanåt fick mig att gråta och förbanna hela världen var du min ögonsten.

Vad konstigt det är att jag har vant mig vid att det inte är så längre.

Can you imagine a time when the truth ran free / The birth of a song the death of a dream / Closer to the edge


Det är näst intill en katastrof att den här videon inte har fått headlina ett inlägg i min blogg. 30 Seconds to Mars video Closer to the Edge är nämligen vad jag måste kalla världens bästa video någonsin - utan överdrift. Det må vara en låt som jag totalt älskar på alla sätt och vis, men har aldrig känt mig så träffad av en musikvideo. Ha då i minne att trots att jag lever för musik är jag generellt inte något större fan av musikvideos.

Videon är ett bevis på magin som ett riktigt bra band kan skapa med sin musik.
Klicka på play om du inte redan har sett videon och njut av att få se en otroliga konsertlycka fångad i en sex minuter lång video.


-

Idag har det varit så varmt att jag bara velat hoppa in i kylskåpet.

Baby loves to dance in the dark

I helgen har jag gjort saker som att skrika rakt ut, halka nedför stenslättar och skratta under vattnet. Med människor jag tycker om såklart och då går det rätt bra. ♥

Nu gör jag tvärtemot alla andra och sitter inte framför tv:n och VM. Att jag ens vet att det är Holland och Spanien i final (hoppas att jag inte har fel nu, det vore ju lite lite pinsamt) är något av ett mirakel. Varför följa matchen på tv förresten, det räcker ju med folks statusuppdateringar på facebook.

Jag förstår inte att jag ens skriver om fotboll - som är överskattat och livsfarligt om man frågar mig - men så måste jag vara väldigt trött. Vi skyller på de senaste nätternas bristfälliga sömnmängd. Om man nu kan uttrycka sig så.


Instant karma's gonna hit you





För en och annan evighet sedan läste jag några väldigt fina ord om att det inte är var man är som räknas, utan vilka man är där med. De orden har ständigt återkommit till mig och ibland måste jag påminna mig själv om vad som faktiskt är viktigt. Och det viktigaste i mitt liv är nog människorna jag tycker om. För vad är egentligen lycka om man inte kan dela den med någon?

Come let's pray for the weekend babe



Har haft en ganska så mysig dag spenderad utomhus i det fina sommarvädret. En liten, röd och kurrande kissebebis har varit på besök också, får hoppas på att han hittat hem nu. Bilden är lånad från weheartit. Puss.

One of us is gonna die young



Det var längesen jag läste så många positiva recensioner (från tidningar som brukar totalsåga allt jag tycker om) om ett band som nu under början av The Arks stora sommarturné. Det pirrar i kroppen som det gör när man är förväntansfull inför en konsert. För den här månaden ska jag äntligen få se mitt "första" stora favoritband!


"Make som noise Aliens!"

Jag vill sitta och frysa arlset av mig vid köande i snöstorm.

Jag vill skrika rakt ut av chocken när en arena släcks ned tidigare än beräknat.

Jag vill spela in galna filmer på A's Ipod och sedan skratta åt det tills tårarna rinner ännu en gång.

Jag vill spendera en nästan helt sömnlös natt i bil och på tåg på väg till Sveriges näst största stad.

Jag vill äta äckliga smörgåsar på flyget.

Jag vill slå i huvudet stenhårt när jag går på flygbussen.

Jag vill uppleva en återkommande kissnödighet utan dess like (seriöst!).

Jag vill diskret byta om i ett hörn av Globens shoppingscenter.

Jag vill få tjuriga italienare att kasta vatten, armbåga och skrika på mig.

Jag vill intervjuas med en kamera uppkörd i ansiktet; något som inte ens visats för att det var så fruktansvärt hemskt.

Jag vill skratta tills jag får ont i magen när jag inser vad det är vi har gjort.

Jag vill ligga och skaka en hel natt för att jag fryser så.

Jag vill visa röven för alla köande fans.

Stockholm. Göteborg. Wien. Milano.

När jag tänker efter var det en hel del pinsamma och något sånär smärtsamma saker som inträffade under dagarna i den humanoida staden. Då skrattade vi åt det så att vi höll på att dö, märkte inte det som var pinsamt eller valde att ignorera det. Nu är jag bara glad för allt av det. Glad för att jag fått uppleva det. (Det enda som skulle kunna få mig att konverta till en annan fandom pga av att det är för pinsamt är om en viss bussincident råkat filmas och visas på extramaterialet till dvd eller liknande).

Jag saknar Humanoid City helt enkelt.

Taste me, drink my soul / Show me all the things that I shouldn't know



Jag har fortfarande svårt bestämma mig för vad som är snyggast - Taylor Momsen själv eller hennes röst? Har du inte hört The Pretty Reckless låt Make we wanna die så fy skäms, lyssna.  

Did you ever have a taste in your mouth of something new? / In the beginning it was strange, until suddenly it grew / Into something that you knew you didn't want to live without


The Ark - Have You Ever Heard A Song

Jag ska troligtvis se The Ark på Boulognerfesten i Skövde 31 juli men känner att det inte vore helt fel att dra på Putte i Parken i Karlskoga samma dag som de spelar där... Är riktigt konsertsugen!

Jag älskar verkligen Ola Salos texter. Jag föredrar de äldre låtarna framför de på den nya skivan, men det finns några nya som är så fina att jag blir helt tagen.

Did you ever have a dream, where you actually could fly?
And by some odd lovely reason, didn't ask for reasons why
And you'd wake up feeling strong and glad to meet a brand new day
...
Well I don't believe in class, and I don't believe in taste
I believe in simple happiness, and I believe in avoiding waste
I believe in endless winter nights with good friends and good wine
I believe in endless summer nights, good friends and feeling fine

♥♥♥


Like the naked leads the blind I know I'm selfish I'm unkind

Jag har inte haft den minsta lust att blogga på senaste. När jag sitter vid datorn finns det andra saker jag hellre gör och det känns inte kul att bara slänga upp halvdana inlägg bara för att.

Jag har skrivit lite. Yes, yes, yes. Får se om jag ger upp innan slutet eller om jag för ovanlighetens skull avslutar denna story. Ärligt talat har jag varit lite kreativ. Fick för mig att rita lite också - något jag brukar få en impuls att göra ca en gång om året - och med tanke på att det inte var många minuters krafsande med blyertspennorna blev jag ganska nöjd.

Som vanligt är det bara min syster som får läsa min skrivna verk och se de få teckningar jag får för mig att göra då och då. Det är helt sjukt hur mycket man kan tycka om sin lillasyster. Någon gång skulle jag vilja tatuera in några vackra ord på min kropp. Exakt vad vet jag inte, men det skulle inte förvåna mig om det går att koppla till henne. 

Jag är ganska chockad över hur fint alltind kan vara ibland. Jag kan sitta på altan och bara titta ut över ängarna, träden, himlen och solen och förundras över hur underbart det är. Väldigt ofta snurrar en av mina favoritskivor i stereon eller så spelas min nyaste spellista på Spotify, fylld av musik som får mitt hjärta att slå några extra slag. I timmar kan jag sitta och titta på fascinerande bilder på den här sidan.

Nu vet jag inte vad det blev av det här inlägget egentligen. Det är förvirrande och har varken början eller slut. Det blev visst ett halvdant inlägg helt utan mening.