the stars seem right tonight



Sitter och tittar tillbaka i mina och Angelicas livekategorier. Börjar med Destine och vad möts jag av där? Jo, den här videon. Nostalgi. Från Pier Pressure, filmat från bakom scenen. Vi står längst fram i vitt och hoppar, så himla roligt att se, hihi. Saknart!

27.11.10 - Oskar Linnros (Genom Eld) @ Berns, Stockholm



Oskar Linnros. Hans röst. Alla händer i luften. Alla röster som sjunger med. Det är vackert, visst är det? Angelicas video av Genom Eld.

come pain come hurt see the halo ha ha halo

Tokio Hotel - Hurricanes and Suns



Jag saknar er. Mycket. Och låten växer.

we had a thousand lives to live



Helt ärligt pratar jag mer skit om Tokio Hotel än gott om dem. Illa? Det är ju inte så att jag känner för att hylla deras dåliga promotion och deras tusen lögner. Men...

Just nu gör det inget. Inget alls. Just nu får de ljuga hur mycket de vill, gömma sig hur mycket de vill och vara rädda för sina fans om det nu är det de vill. För videon ovan (och andra videos från flygplatsen i Chile) får mig att må riktigt riktigt dåligt. Jag klarar knappt av att se på det. Det allra värsta är att fansen är glada.

Det är fan inte konstigt att det har blivit som det blivit. De är människor för helvete!

27.11.10 - Oskar Linnros @ Berns, Stockholm





Oskar Linnros. Det känns som att jag väntat en evighet på att få se honom live, fast egentligen är det bara några månader. Nu har jag äntligen, äntligen gjort det. Det känns riktigt bra om jag får säga det. Och jag lär ju se honom igen om man säger så.

Om man var på Berns igår och inte tyckte att Oskar var bra måste man ha något fel i huvudet. För det var helt jävla fantastiskt. Wow. Wow. Wow. Han var så mycket bättre än jag trodde, och då trodde jag redan att han var riktigt bra. Förväntningarna slogs hela tiden om och om. Publiken var jättetaggad och sjöng med i varenda låt, så stämningsfullt och fint verkligen. Enda nackdelen var att det gick alldeles för fort. 45 minuter är alltid för kort.

Men jag måste klaga lite ändå. Inte på självaste Oskar, nej nej nej. Utan på min kamera. Jag överväger att kasta den några gånger i väggen för att den ska förstå att den inte får hålla på som den gör, men om jag vill att den överhuvudtaget ska fungera kanske inte det är någon bra idé? 95% av mina bilder är suddiga, suddiga och suddiga. Eller så har den totalt tappat fokus på en arm - så att Oskar ser mer eller mindre armlös ut. Samma sak på andra konserter. Lite har väl att göra med att jag inte står still när jag fotar men jag kan inte stå still på en bra konsert. Tro mig, jag har försökt.

Linnros var så värd allt jubel och alla "Jag älskar dig Oskar!" som några tjejer skrek hela tiden. Jag längtar redan tills jag får chansen att se honom igen.

Edit: Och en sak till. Gå in här och se på Angelicas bilder. Ouch. För fina.

tror att det här kan vara början på nåt stort



Innan Oskar Linnros Berns i Stockholm igår. Wow. Kylan! Vi ställde oss i kön bara en stund innan insläppet - ovanligt för att vara oss; vi kände oss inte det minste peppade på att köa i 10 minusgrader - men vi fick ändå stå där i nästan en timme. Insläppet var så sjukt segt nämligen. Vi ångrade nästan att vi inte hade gått dit tidigare, för då hade vi nästan fått stå ute kortare tid i alla fall.

När vi väl kom in och hade lämnat jackorna i garderoben blev det snart värt väntan i alla fall. Ännu ett wow, den här gången inte riktat till kylan.

The Pretty Reckless - Just Tonight


all the right friends in all the right places

Det går bra för mig idag. Eller inte riktigt.

Imorgon: Oskar Linnros @ Berns!

when you lit the sky and left me like a flame



Återigen - vad vill jag dela med mig av? Grejen är den att jag vill inte dela med mig av så mycket. Jag är så självisk så det finns inte. Och grejen med Destine är att de är... nere på jorden. Och när man pratar med dem känns det privat. Och jag kan inte förklara ordentligt. Kan bara göra mitt bästa för att försöka smälta allt (resan, de, vi, spelningen, väntan, kylan, toaletterna, fansen osv) med Angelica. Med det menar jag inte att allt är något hemligt, något megastort eller så. Men det är mitt. Vårat. Och det är väldigt bra.

Okej, bilderna. Jag vill egentligen inte visa dem, för de visar mig inte ur min bästa vinkel, för att uttrycka det milt. Men bilderna symboliserar minnena. Minnen av hur fina, personliga, roliga och äkta bandmedlemmarna är. Minnen av vissa repliker. Nej, ärligt, jag kan inte förklara. Det blir fel och det förlorar lite av innebörden. Så vi håller det mellan oss, mer eller mindre. Vad jag faktiskt kan säga (utan att skämmas - jag är väldigt självisk när det kommer till det här bandet) är att det kändes förjävla bra när vi kom tillbaka in på Loppen, och Robin ärligt talat gick ifrån fansen som stod och pratade med dem och gick till oss, sa "Hiiiii you are the ones from Sweden, right?" samtidigt som han sträckte ut armarna för att kramas. Vid såna tillfällen känner man sig så sjukt uppskattad och välkomnad. Tack så mycket.

i am dying in your arms

Som vanligt tröttnar jag på bloggens utseende hur fort som helst. Fick bli lite nytt nu alltså. Inte avancerat alls, men ett välbehövligt byte. Den här gången är citatet från en favorit av Destine.

i see you make your way through the crowd and say hello


Åh vad bra det går för mig. Eller inte. Failat på matteprovet - chek, glömt latinboken i skolan - check. Ser verkligen fram emot latinprovet imorgon som jag alltså inte har pluggat alls till. Att min lärare förväntar sig att jag ska skriva ett helt exemplariskt prov gör ju inte det hela bättre.

Jag är i n t e redo att återvänta till verkligen riktigt än.

för dig skulle jag göra det tusen gånger om



Bryter Destinemönstret för några minuter. Bara lite mer än två veckor tills jag får se Daniel Adams-Ray själv.

23.11.10 - Destine @ Loppen Köpenhamn






Jag funderade först om jag skulle strunta i att skriva om spelningen igår. Jag kan inte förklara, jag vet inte ens hur mycket jag vill förklara. Men jag gör ett försök. Det kommer inte att göra upplevelsen rättvis, mycket kommer utelämnas och allt kommer inte att göra någon sense, för att prata lite svengelska.

En timme innan spelningen ville jag bara gråta, av anledningar som jag inte tänker ta upp här. Jag var nästan beredd på att gå därifrån, fast jag egentligen visste att ingenting skulle kunna hålla mig ifrån att stå där vid scenen när det väl började. Jag skämdes väldigt mycket över danskarna. Eller bristen på dem. Jag har aldrig sett så lite folk framför en scen förut, eller jo, kanske, men inte på det här sättet.

Det blev dock inte lika pinsamt som jag trodde. Det blev speciellt. Personligt. Intimt. Det är inte ofta man får en privatspelning med ett av sina favoritband. De är så sjukt underbara att jag inte vet vart jag ska ta vägen alltid. Angelica och jag fick Down tillägnad oss - "This song is definitely for you!" Åh, de är så galet fina och gör mig så sjukt glad!

when it's dark a melody in my mind that's slowly whispering your name



Jag kan inte direkt påstå att det blev mycket sightseeing under våran lilla tripp till Köpenhamn. Jag har nog aldrig varit så ofräsch under en resa (bortsett från Milano kanske) så det blev inte många (lyckade) bilder på mig och A.

Kanske är toalettbesök inte det vanligaste ämnet att ta upp på en blogg - speciellt inte i en livekategori - men jag känner att jag måste nämna det. Vi hittade toaletter utan fungerande lyse, toaletter utan fungerande lås, toaletter med blått vatten och till och med en toalett utan en dörr som satt fast. Hah! Det roligaste var att så fort vi tänkte på att vi skulle se Destine senare på dagen blev vi hur kissnödiga som helst. Väldigt mycket nödvändig information här.

Förutom toaletterna var även resan dit ganska dryg. Först ett par timmar upp till Stockholm - sedan två timmars väntetid i Stockholm - sedan nio timmar till Köpenhamn. Satte oss på första bussen 18.10 och stod sedan på dansk mark ca 08.30, då med några minuters försening. (Tom (basisten) tyckte att deras buss var bra mycket bättre och vi lyckades nästan förhandla oss till ett byte haha.) Jag hade dessutom jättesvårt att sova på bussen, sammanlagt blev det kanske runt en timme. (Tom igen: Why?! Why couldn't you sleep?)

Men det var värt det. Allt av det.

now we're going underground and my hands are shaking



Jag behöver knappast säga något mer. Såg den här tweeten på Destines twitter imorse innan vi skulle åka hem. De kan verkligen få en att känna sig uppskattad! "You're the ones from Sweden, right?"

turn this place into our private getaway so leave it behind cause we have a night to get away



Jag har sovit ca 5-6 timmar av de senaste 60. Stundtals är jag så trött att jag bara vill lägga mig ner på golvet och sova. Ändå är det någonting i mig som är helt klarvaken. Adrenalinet har inte helt lämnat kroppen känner jag.

Destine är så sjukt fina (plus en massa fler positiva adjektiv) och resan till Köpenhamn för att se dem var så absolut värt det. Det var udda. Det var pinsamt. Ett tag ville jag vända och åka hem igen. Men så vände det totalt - tack vare deras spelning - och blev till en av de bästa kvällarna någonsin. Så bra att jag var tvungen att skapa en ny kategori i bloggen till och med. Ska flytta över övriga inlägg om deras livespelningar medan jag laddar över foton och filmer från igår. Så länge får inlägget prydas av två gamla bilder.

you always get what you want

Försöker att få i ordning det sista inför imorgon. Köpenhamn. Imorgon. Herregud! Två dagar till Destine! Vet inte vad jag ska ta med riktigt och även om jag vet ungefär så är det något som sätter stopp för packningen. Börjar bli lite smånervös faktiskt. Konsertbiljetterna är i alla fall utskrivna och pengar är växlade. Det kommer bli grymt det här!

it's the best thing that you ever had the best thing that you ever ever had



Innan Harry Potter-tittandet igår fanns det lite tid över för att se några av de utslagna idolerna uppträda live. Den mysigaste stunden var lätt när Daniel sjöng High and Dry. Hans röst är så fin och stämningsfull att man nästan blev lite ledsen.

come pain come hurt see the halo h-h-halo

 

Smakprov på Tokio Hotels nya låt Hurricanes and Suns. Det är svårt att skapa nån åsikt av att bara ha hört en så liten del av låten, men det låter inte dåligt i alla fall.

 

Hela låten kommer tydligen att spelas första gången imorgon, men eftersom att jag åker till Köpenhamn då kommer jag nog inte kunna höra den förrän på onsdag. Fast jag skrattar bara av tanken på ett Best of-album och fast låttiteln får mig att tänka på låtarna Hurricane och A Thousand Suns av 30 Seconds to Mars ser jag verkligen fram emot det!


can't believe we're going down

Idag: Plugga! Packa!

only the young can break away break away

 

Idag går jag på bio för att se filmen som resten av världen antingen redan har sett eller snart ska se - Harry Potter and the Deathly Hallows part 1. Har hört mycket bra om den så det ska bli kul att se. Tror dock inte att den kan slå boken.

 

När jag gick upp i morse gjorde jag något märkligt. Innan jag ens hade ätit frukost, duschat eller bytt om satte jag mig och började plugga franska. Jaha? Det är inte så jag brukar börja min morgon om jag säger så. Men jag ska inte klaga - pluggandet behövdes. Har en hel del att göra i helgen eftersom att jag är ledig några dagar nästa vecka. Kommer hem från Köpenhamn lagom till två prov; matte och latin.


DANIEL ADAMS-RAY - 11/12 STOCKHOLM

 

Ja, detta är vad föregående inlägg syftade på. Med såna priser gick det inte motstå att åka till Stockholm för att se fantastiska Daniel Adams-Ray om ca tre veckor. För lördagen den elfte december smäller det!

 

Jag tycker om mitt konsertschema just nu, även om min plånbok kanske inte håller med mig.

 

23 november - Destine

27 november - Oskar Linnros

11 december - Daniel Adams-Ray

 

Har suttit och skrivit ut kartor och vägbeskrivningar till Köpenhamn nu. Kan inte fatta att vi åker på måndag! Tyvärr ser vädret ut att bli hemskt, men man kan väl alltid hoppas att det inte stämmer...


hjärtat sitter utanpå slår inte som det brukar slå

Man lever bara en gång. Det citatet/ordspråket/talesättet lever jag lite för just nu. Åtminstone konsertmässigt. Åh vad jag älskar det. Jag har sagt det tusen gånger och kommer säga det minst tusen gånger till. Jag älskar det. Att stå där och känna musiken pumpa ur högtalarna och tränga sig in i varenda del av ens kropp och sinne.

livet är fult du är fager

weheartit

 

Jag har ont i magen. Så har jag nästan glömt bort att äta idag. Hur gör man det egentligen? Var lite hungrig under öppet hus förut, men nu vill jag inte ens tänka på mat. Den där mackan jag köpte får duga som middag/kvällsmat.

 

Min syster gick precis förbi mig, sa "Godnatt" och stängde dörren till sitt rum. Femton sekunder senare reagerar jag och gastar "Godnaaatt!" till dörren.

 

Förövrigt kallade jag marsaller för mashmallows förut och jag, Becka och Sofia ska spela wii på ett ålderdomshem och om fyra dagar är jag på väg till Köpenhamn och jag behöver nog den lediga dagen imorgon. Att jag egentligen skulle behöva plugga hela helgen är ju en annan femtiofemma.


i don't need it but i'll take what i want from your heart and keep it in a bag in a box on the floor with an x


Nu: Träningscykeln med den här nygjorda träningsspellistan på högsta volym. Med musik går allt, eller det är vad jag vill intala mig själv i alla fall. Får väl se om jag klarar av att gå sedan. Vore ju synd om jag inte skulle kunna ta mig till skolans öppet hus ikväll. Tur att jag är ledig imorgon, då kanske det finns chans att jag lyckas återhämta mig innan Köpenhamn (!!!) på måndag.


du är bäst nu men du var bättre förr


every time you that you lose it sing it for the world

 

Ge mig, ge mig, ge mig. Är nykär i My Chemical Romance.

 

Tänk vad musik kan göra egentligen. Hur mycket det kan betyda. Det är nästan läskigt. Och då är jag ändå någon som "bara lyssnar" på musik.Jag kan inte ens föreställa mig vilken betydelse musik skulle ha i mitt liv om jag hade varit intresserad av att spela något instrument eller sjunga. Eller ja, det har väl inte bara med intressa att göra, utan även att vara totalt omusikaliskt begåvad.

 

En aning irriterande att jag ska vara det, när jag har en pappa som spelat gitarr i stort sett hela livet, en mamma som kan sjunga och en syster som både sjunger och klinkar på synten. Får trösta mig med att jag är den som går på flest konserter i nuläget.


jag gjorde upp en eld för dig och nu brinner hela skogen


För att min kusin som alltid bryter armen och har tassar axeln fyller nitton idag.

Jag är hemma. Klockan halv sju ringde klockan, och någon kvart senare masade jag mig upp ur sängen. Helt i onödan. En riktig onödan också. Låt mig klaga lite.

1. Det spöregnar ute när jag ska till bussen. Jag har inte tid att leta efter ett paraply, så får söka räddning i min luva.

2. Tåget är i tid. Tror att dagen kan vara räddad.

3. Nästa station: Tåget stannar. Står still en timme. Löser korsord och hittar fem fel på en korsordssida, med lite hjälp av Mardin och Becka.

4. Tåget åker. Vid den här tiden har vi redan missat halva första lektionen, som dessutom var den enda på förmiddagen.

5. Nästa station: Tåget stannar.

6. Becka får ett sms - vi har ingen lektion.

Så här är jag nu. Hemma. Och jag tänker inte åka in till 14.30  för att ha den sista lektionen. Chansen att jag ens kommer hem igen är minimal.

lite svart lite vitt framför allt däremellan det kommer vara så bland molnen


Bild: weheartit På repeat: Daniel Adams-Ray - Svart, vitt och allt däremellan

Svart, vitt och allt däremellan har idag gått fler varv än jag hunnit räkna. Måste betyda att det är riktigt bra. Hela albumet alltså. Och nej, Nina Dobrev och Candice Accola har ingenting med det här inlägget att göra. Alls.

Åtta dagar till Köpenhamn. Herregud.

every you and every me/loud and nitty gritty dirty little freaks



Kom på förut att för exakt ett år sedan var jag i Stockholm för att se Placebo. Vilken underbar konsert det var alltså. De var så mycket bättre live än jag trodde var möjligt. Samma vecka var jag även på Pink i Globen. Finaset, finaste Pink. En utav de absolut snyggaste kvinnorna jag sett - kanske rentav den snyggaste? - och det var en grym konsert det också. Vad jag önskar att jag hade kunnat se henne i Göteborg i somras.

two minds and all the places they have been


Bild: Jag + kisse förra vintern. På repeat: Stateless - Bloodstream

Bloodstream går fortfarande om och om på repeat. Om inte på Spotify så i mitt huvud. Idag har jag varit på nittonårskalas för min kära kusin som har fyra katter och bjöd på jättegod kolakaka med hallon. Resten av dagen ska jag vara social med syster, mamma, mammas pojkvän och hans dotter, sedan ska jag försöka komma iväg till Louises lägenhet där det väntar ett gäng fina vänner.

Så blir det väl Bloodstream några gånger till (om mamma slutar spela julsånger på högsta volym vill säga) och lite längtan efter Köpenhamn, Destine och Oskar Linnros. För övrigt är det både synd och skönt att jag inte sitter på en buss till Hannover just nu, som det eventuellt var tänkt att jag skulle.

i think i might have inhaled you


Bild: http://weheartit.com

Fika med Angelica efter skolan, sedan lite väntetid i Louises lägenhet med henne, Kajsa och Mysan. Strax efter att jag kom hem blev det senaste Vampire Diaries med Julia. Blev en ganska fin eftermiddag ändå.

För övrigt går den här låten på repeat, Stateless - Bloodstream. Något av det finaste jag hört. När jag ändå är inne på Vampire Diaries-spåret (hjälp, det är nästan pinsamt hur mycket jag fastnat för den serien) kan jag passa på att nämna att det är den låten som spelas i första säsongsavslutningen under scenen med Elena (Katherine) och Damon på trappan. Låten är lika heartbreaking som själva scenen.

And the silence surrounds you
and haunts you


I think I might have inhaled you
I can feel you behind my eyes
You've gotten into my bloodstream
I can feel you flowing in me

do you really want me dead or alive



Thirty Seconds to Mars är det häftigaste bandet jag vet när det kommer till musikvideos. Förmodligen tack vare Bartholomew Cubbins (eller om man föredrar Jared Leto). Det här är bara en preview till deras kommande video till Hurricane och jag kan inte vänta på att få se hela.

we've been standing here for hours and our words are losing power

Bild: http://weheartit.com


remember when you were a madman


Bild 1 & 4: Hamburg Bild 2 & 3: Mys på Kinarestaurang

Något vansinnigt härligt att vi slutade vid lunch idag. Tycker om såna dagar. Tittar man ut hade det lika gärna kunnat vara januari. Det tycker jag inte riktigt lika mycket om. Vad jag däremot gillar är att det börjar närmar sig Köpenhamn och Destine!

soon I will be with you


Jag har förälskat mig i Sleeperstars album Just Another Ghost, och det efter inte särskilt många lyssningar. En av låtarna från albumet spelades i den här scenen i Vampire Diaries. Resten av albumet är i princip lika fint, så jag lovar att det är värt att lyssna igenom.

Tänkte för övrigt (testa att) tidsinställa det här inlägget, så när det dyker upp är jag troligtvis i skolan och försöker att låta bli att bli galen. Skoltrött.

the path has turned against me and I've fallen in a place I've never known


Bild: http://weheartit.com Dagens låt: Sleeperstar - The Journey

Sådär att det sticker hemskt i näsan och sådär att det blåser in stickande kyla i nacken och sådär att man inte ens kan se framåt för att man blir bombarderad av små, hårda, iskalla snöflingor. Så har dagen varit. Hade inte vintern varit så kall hade jag kanske gillat den.

Nyckelorden för att klara såna här dagar: raggsockar (tar på mig racksockar så fort jag kliver upp på morgonen och så fort jag kommer hem), heta drycker (så som te eller varm choklad), onödiga och varma duscher (jag ber om ursäkt, miljön, men det här gäller överlevdnad) och stora halsdukar som man kan vira ungefär tio varv runt halsen och täcka hela ansiktet med (imorgon tar jag dessutom den tjocka vinterjackan/måste köpa tjockare vantar).

Och tänker man efter är det ju rätt mysigt.

I don't know the city but it isn't home

Från Hubbe's twitter. Fina Destine. Om två veckor ses vi igen, i Köpenhamn.

we hit a wall and we can't get over it


Ändå sedan jag lärde mig läsa har jag slukat böcker som godis. Jag vet inte hur många kvällar och nätter jag har fått ta hjälp av böcker för att kunna somna. Det är inte precis någon hemlighet att jag helt har gått och kärat ner mig i Vampire Diaries heller, så ja, jag har även börjat läsa böckerna som serien är baserad på. Böckerna skiljer sig dock väldigt mycket från serien, så man behöver inte oroa sig för att läsa större spoilers.

Idag när jag väntade på tåget började jag att läsa bok nummer fem, Nightfall. Hittils har jag bara läst ett par kapitel, men jag tycker redan att den verkar mer lovande än de tidigare böckerna. För helt ärligt var de ingen större hit. För ovanlighetens skull tycker jag mer om filmen (serien) än boken. Med det vill jag inte såga böckerna. De är bra, speciellt om man är fascinerad av just den här vampyrvärlden, och för mig har de vuxit sen jag började läsa dem.

Nu är det alltså den femte boken som jag läser och den skiljer sig en del från de tidigare. Den är publicerad 2009  medan de tidigare publicerades under tidiga 90-talet, vilket betyder att författaren har haft tid att utveckla sitt skriftspråk. Nightfall är också mer än dubbelt så tjock som de tidigare böckerna - ett stort plus.

aint no rest for the wicked money don't grow on trees


Becka och jag, strax innan vi skulle kliva på flyget till Hamburg förra fredagen. Jag har knappt skrivit om Hamburg här. Jag älskar Hamburg. Jag älskar att det fortfarande var vacker höst där, med röda och gula löv på träden. Jag älskar att vart man än vände sig så såg man Bill Kaulitz á la Saturn på någon reklampelare. Jag älskar att man fick höra det tyska språket överallt och att det kändes så... hemtrevligt.

Eftersom att tyska är ett av mina favoritämnen i skolan (tro det eller ej, jag går ju faktiskt språkinriktning) var jag också (och är fortfarande) lite förtjust över att både kunna göra mig förstådd och förstå en hel del. Åh jag tycker om Tyskland. Var en minnesvärd helg det där.

for those doubts that swirl around us



Total blogmakeover. Från svart och citat från Tokio Hotel - Noise till beige och citat från OneRepublic - Marchin On. För tillfället är jag ganska nöjd, men är lite skeptisk till den beige färgen. Tycker kanske att den blev för rosa. Och jag är ingen rosa-människa, det måste jag erkänna. Så vi får se hur länge det ser ut såhär.

tack jag älskar er också


"And for the other bands who were nominated with us:
We are sorry, our fans are the best fans in the world."

and I don’t want to hear the sound of losing what I never found

Låttips: Jason Walker - Down

 

Jag hade helt glömt bort att det var EMA ikväll. Wow, det brukar jag alltid ha koll på, när jag kom på det nu var det lite som en chock. Illa. Har varit dålig med röstningsfingrarna också. Nu håller jag i alla fall alla fingrar och tår för Thirty Seconds to Mars och Tokio Hotel.


love sucks pt 1



Bild: http://weheartit.com Spellista: Love sucks pt 1

 

Enligt mig är något av det viktigaste i en tv-serie musiken. Några toner, några låtrader - det kan göra mycket för att förändra stämningen. Tv-serier kan även vara ett bra sätt att hitta nya favoritlåtar. Jag har fastnat för många låtar i The Vampire Diaries och som den Spotifyfantasten som jag är har jag knåpat ihop en spellista med nästan alla låtar från säsong ett.

 

Det är en härlig och stämningsfull blandning med OneRepublic, Keane, White Lies, Green Day, Switchfoot, Katy Perry, Paramore, Within Temptation och många fler bra artister och band. Ska så småningom försöka få ihop en spellista för säsong två också.


but last night we fell apart and broke to pieces

Videoklipp från: The Vampire Diaries 2.08 Rose Låt: Sleeperstar - I was wrong

 

När jag började skriva det här inlägget var det meningen att jag bara skulle babbla om något meningslöst, som att jag glömt min kamerasladd hos mamma. Så kom jag in på spåret låttips och det blev Sleeperstars I was wrong som jag spelar på repeat här hemma. Det är den låten som var med i det senaste avsnittet av The Vampire Diaries, som även innehåller seriens finaste scen.

 

Det är en scen som är sådär fin att man inte kan låta bli att bli berörd av. Det är ord och det är musik i bakgrunden och det behövs helt enkelt inte mer. Jag var ändå alldeles tårögd när jag hade sett den och prata ordentligt kunde jag heller inte göra. Jag är verkligen glad att jag började titta på den här serien för den har gått och blivit min absoluta favorit. Och det säger jag utan att ens tveka.


från och med då

Selfdoubt. Ta mig till 23 eller 27 november men snälla ta mig aldrig därifrån.

so far away but still so near (the lights go on the music dies)

 

Nyser, hostar, halsen svider och jag livnär mig på nässpray. Helt okej så länge man har Gossip Girl att titta på. (Fast nu tog det ju slut. Aj då.) Säsong fyra har varit riktigt bra hittils, för att inte tala om förra avsnittet. Något galet bra.


suddenly you can't even be found

Bild: http://weheartit.com Låttips: OneRepublic - Missing Persons 1 & 2

 

Kom hem från Hamburg igår med nya fina minnen och en förkylning. Det känns därför ganska bra att inte göra något speciellt krävande de närmsta dagarna. Ikväll ska jag träffa några av vännerna från högstadieklassen för en nostalgikväll på kinarestaurangen, men det känns bara som ett plus.