Hey you, we can turn it up.

Humanoid City live, fula bilder och festfix med finaste Louise och Becka. Vill bara spy på mina kläder och vaknade upp med en hemsk finne strax vid mungipan - kuuuuul. Har skrattat så mycket att jag fått ont i magen och kvällen blir nog bra den också. Nu måste jag kissa och försöka rädda det som räddas kan (hår och smink).


Since you hide, since you steal. Since you hate everything I feel. Since you cheat, since you lie. Since you don't wanna try things I wanna try.

Är sur och lite arg också kanske (mest besviken) för kriminologiuppgiften är min värsta ovän och på grund av den kan jag inte träna ikväll och jag vill bara dunka huvudet i väggen för att jag inte skrivit på den tidigare (fast det inte gått) för jag hade så gärna velat träna idag och eftersom att jag inte är med idag kommer jag inte att ha koll på de nya stegen alls och jag är redan så missbegåvad när det kommer till sånt att det kommer gå uselt sen och då kommer den här lusten jag känner för träningen nu att försvinna. JRIwjojwwkejwtiqjGJRE.

Can I drive you home, can I crash into your life? Can you fix my soul, can you break my heart tonight?


Läskigt länge sedan jag lyssnade på Down on you - åh vad jag älskar den tänker jag nu när jag lyssnar. Jag tycker om de där fyra tyska killarna, det gör jag faktiskt, och Kaulitz x2 ser ju inte så tokiga ut i videon ovan.

And I could write a song, a hundred miles long.

Här sitter jag och böckerna igen. Hade behövt skriva klart ett kriminologiarbete men det finns inte en chans i världen att jag hinner/orkar. Ska försöka få in de 50 franskaglosorna i huvudet till imorgon, plugga lite grammatik och repetera siffrorna 1-100 också. Och just det, namn på kläder också. Nybörjarfranska eller hur var det?

Någon gång runt åtta tänker jag faktiskt protestera och förflytta mig till tvn för Idol och House. Ja, så är läget här. Plugg, plugg, plugg. Nu kom jag dessutom på att alla mina pengar är hos fel förälder och där krossades mina planer på att springa på stan och leta efter halsduk/mössa/vantar/cardigan imorgon. Hösten har de mysigaste kläderna, så är det bara.

He takes her in his arms and he doesn't know why, but he thinks that he begins to see.


Här har jag suttit den senaste stunden och skrivit på uppgifter i kriminologi och tyska. Nu ska jag försöka orka med lite franska också och hoppas att kriminologiuppgift nr 2 gör sig själv. Jag har liksom inget liv längre, det är bara plugg, plugg, plugg. Eller det hade varit det om jag hade pluggat som jag borde... Tur att man har Spotify i alla fall. Annars hade jag blivit tokig för länge sedan. För övrigt är det inte ens två månader kvar till Köpenhamn! Känns inte som att det var den här månaden jag såg Destine sist, känns snarare som att det var i ett annat liv.

Hush, Hush - Becca Fitzpatrick.


Det senaste dygnet har jag varit alldeles uppslukad av den här boken av Becca Fitzpatrick. Fallen Ängel tror jag den svenska titeln är, men jag föredrar att läsa den på orginalspråket. Det ger en dessutom något mer att tugga i än om den hade varit på svenska; den är ändå redan lite för tunn och lättläst enligt mig. En genomtänkt story med starka karaktärer. En sån där bok man verkligen inte kan lägga ifrån sig och där inte en sida är tråkig.

Hush, Hush tror jag tilltalar de flesta tonårstjejerna (och de som har passerat tonåren också skulle jag tro) som är villiga att låta sig fascineras av övernaturliga ting och har ett hjärta som slår lite extra för mörka, mysteriska manliga karaktärer. Det finns mängder av sådana böcker just nu, ja, men den här måste jag säga är snäppet bättre än de flesta jag läst. Den har fått jämförelser med Twilight och det visste jag inte om det var bra eller inte, för jag ville verkligen inte läsa en till bok som Twilight. Nu har jag inte mycket kvar av boken och kan nog säkert säga att den liknar Twilight mindre än jag trodde - på ett bra sätt. Fast jag måste nog säga att gillar man Twilight gillar man troligtvis den här.

Och så är den vacker också. "I know how you can get your wings back."

As we’re closing in on what we think is right, try to prove me wrong this time.

Hej dåligt samvete. Vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte inte inte inte inte inte inte inte skriva den där jävla uppsatsen!!!!!!!!1!!ettett


And when the water gets high above your head, darling don't you see?

Jag som hade velat men inte ville erkänna att jag är löjligt höjdrädd, för att inte tala om klumpig.

Vänner. ♥

Louise skämde totalt ut sig på tåget - "Men håll käften då!" - och Na-Na tömmer sin väska på kebabsås och pizzasås. Själv har jag gömt undan alla Louises saker i diverse lådor och garderober. Nu väntar vi bara på Becka. Blir en fin kväll tror jag.


A new beginning always starts at the end.


Jag börjar bli lite irriterad på mig själv. För att a) jag skjuter upp skolarbetet hela tiden (kriminologi, kriminologi, krimonologi!!!) och för att b) jag precis har börjat äta godis igen och borde veta att jag får ont i magen av bara några bitar choklad.

Für ein Moment bleiben alle Herzen stehen.

Twins flyttar till L.A.

Hur förvånad är jag på en skala 1-10? 0.

Hur upprörd är jag på en skala 1-10? 0.

Jag förstår inte vad alla klagomål ska vara bra för. De ska flytta till Los Angeles för att jobba där. Fine. Kul för dem. Ärligt talat kunde jag inte ha brytt mig mycket mindre. Det jag faktiskt bryr mig om är att det verkar allvar med nytt album. Det är jag inte upprörd över, snarare lite uppgiven. Flytten till L.A ser jag inget ont med. Tycker bara att folk borde tagga ner lite.

Och jag vet att man kan vrida på det här på alla sätt och vis och framställa de som världens skurkar, men ärligt talat. Det är en flytt, that's it. Hur många är inte emot att Tom och Bill flyttar till L.A, men skulle gärna bo där själva? Jag förstår inte varför man inte bara kan unna dem vad det nu är de vill.

Vi blir aldrig som de från stan.


Jag har inte skrivit ett enda inlägg om Valet här på min lilla blogg. Jag tänker inte skriva något längre inlägg nu heller, utan tänkte främst uppmana alla som gillar Oskar Linnros på Facebook att titta in under fliken Diskussioner och ta del av mannens fina och väldigt sanna ord. Om ni inte gillar Oskar Linnros på Facebook är det kanske dags att göra det? Annars blev det väl rätt bra.

Wir setzten unsere Scherben zusammen, wir sind eins wie Yin und Yang.



Det finns hur mycket som helst att säga om de där speciella dagarna våren 2010. Det finns hur mycket som helst som kan bli sagt, och ännu mer som har sagts. Men det går inte. Det går inte alls. Man kan inte förklara. Man kan inte få någon som inte var där eller som inte har upplevt något liknande att förstå. Det finns inga ord i hela världen som räcker till för att förklara. Inte ens mitt minne räcker till. Jag skulle kunna skrika och gråta och använda alla ord som finns men det räcker inte.

Verkligheten, då, när man är där, ser dem, hör dem, känner dem och deras musik i varenda millimeter av kroppen, går inte att förklara eller återberätta på ett rättvist sätt. Man måste vara där för att veta. Och jag vet ju hur det är, åh ja, det gör jag väl - efter fem konserter måste jag ju veta hur det är? Men nej, jag vet inte om jag vet. Inte längre. I mitt minne är det underbart och obeskrivligt, men i verkligheten är det miljontals gånger bättre. Så nej, jag vet inte längre. Men jag längtar tills jag får veta igen. Även om det bara är för en stund. ♥

Now my clothes smell like cigarettes, but I don't smoke at all.

Jag måste bara be er som av någon anledning har hittat in hit att gå in på den här sidan och bli medlem. Det är min syster som precis har skapat ett forum för The Vampire Diaries, ett forum som säkert kommer att bli jättefint, men som är i stort behov av medlemmar för tillfället!

I don't know why I instigate and say what I don't mean.


I väntan på mina cupcakes (och lite senare MTV World Stage) sitter jag och lyssnar på gamla favoritlåtar av Linkin Park, som är ett sånt där underbart band som står på min måste-se-live-lista. Någon gång. Någon gång.

Will we burn inside the fires of a thousand suns?

Idag ska jag äta cupcakes tills jag rullar fram.

Från och med då, från och med du.


Äntligen. Det är egentligen allt jag behöver säga. Äntligen, äntligen, äntligen.

Men även om ett sekel går så ska jag alltid vänta på vår tur.


Jag stal bilden av den snygga brunetten på bilden, ber om ursäkt. Det var dessutom en dag då ingen av oss fastnade på bild, ber om ursäkt igen. Ville bara ha den för att påpeka att jag inte alls saknar mitt illröda hår och att det nu liknar det mörkröda håret på bilden, men faktiskt ganska mycket finare. Ja, idag är en sån där dag då jag går runt och kör upp håret i näsan hela tiden för att det doftar av balsamet som följde med toningen. Och jag är så nöjd jag bara kan vara, trivs som fisken i vattnet, som handen i handsken etc i den här lite mer lilarödbruna nyansen.

Kände att jag måste säga det som i en protest till att människor (och jag inkluderar mig själv i den här kategorin) klagar så mycket på allt allt allt hela hela hela tiden. Och för att protestera lite till emot andras och mina egna klagomål - jag älskar hösten! Jag älskar att löven börjar bli gula, orange och röda, jag älskar den kyliga friska luften, jag älskar att det blir mörkt på kvällarna, jag älskar att använda stövlar, jag älskar att ha en scarf eller halsduk, jag älskar att jag faktiskt gör något vettigt på dagarna, jag älskar att jag nästan kunde njuta av att gå till Resecentrum/Centralstationen utan paraply och luva i regn, jag älskar att det inte är lika ljust på dagarna, för solljus gör ont i ögonen och gör en trött. Jag älskar hösten helt enkelt. Vintern är nog den enda årstid som jag inte älskar.

What if I wanted to break, laugh it all off in your face - what would you do?


30 Seconds to Mars var ändå dem som förtjänade sin moonman mest, min hårfärg är numera mahogny och jag förstår för allt i världen inte varför allt allt allt ska hända i november. Börjar bli ännu mer nöjd att jag sa nej till praktiken i Hannover för det är så mycket mer jag vill göra den månaden. Känner jag mig själv rätt skulle jag vrida, snurra och trassla in mig själv ut och in och bak och fram av stress om det hade varit praktik också och jag är i regel ganska ostressad av naturen. Nu låter det som att jag har planer för hela månaden, men det enda som hittils är hundra procent spikat är Köpenhamn. Men så finns ju förhoppningarna...

When we were in our youth we had dreams that we could fly, we had friends that weren't visible and love that never died.


Nu är hela resan till Köpenhamn bokat och det blev så billigt att jag nästan inte förstår att det är sant. Budget, budget, budget, det är så man gör när man är gymnasieelev som lever på studiebidraget! Nu är det dags att ladda inför en ny vecka och jag kom precis på att jag inte har fixat naglarna, som jag hade tänkt göra. Långa, omålade och ojämna... Får ta till fil och lack imorgon. Förövrigt är det dags att tona om håret snart. Jag kommer ha så ont ont ont ont ont av träningsvärk i rumpan imorgon. Godnatt.

I've got a million little triggers and they're ready to blow.


Jag älskar att skriva listor. I alla fall periodvis. Då skriver jag listor som innefattar allt nödvändigt, men nästan ännu mer onödiga saker. När 2010 började skrev jag en lista på vad jag vill ska hända i år. Jag har inte sett listan sen dess och tänker inte läsa den förrän årsskiftet. Men jag minns lite av vad jag skrev. Jag minns en punkt speciellt, i alla fall idag minns jag den punkten. Önskan om att jag skulle rida någon gång det här året. Jag har verkligen saknat ridningen som var en så stor del av mitt liv för några år sedan, men som nu mest lever i mina tankar. Idag gjorde jag det. Jag red. Jag hade trott att jag skulle vara rädd eller åtminstone lite orolig efter att inte ha ridit på över ett och ett halvt år. Det var jag inte. Det kändes bara bra. Lite stelt. Men bra. Rätt.

Rot ist der Kampf der Liebe.


The Vampire Diaries säsong 2 har börjat så för mig och syster är det söndagar och apelsiner som gäller. Förlåt, det var för internet det där. Avsnitt ett var i alla fall något sjukligt bra!


Destine - Köpenhamn 23 november



Hade jag haft pengarna hade jag lätt dragit och sett dem i Köpenhamn i november!

Så skrev jag på bloggen för några dagar sedan, mest som ett skämt eller ett "tänk om". Nu har jag biljett dit. Ja. Så kan det gå. ♥

Für immer jetzt.


Ibland glömmer jag nästan bort hur mycket jag tycker om Tokio Hotel. Och så funderar jag över vad det är som gör att jag verkligen inte kan släppa taget och att jag troligtvis aldrig kommer att göra det helt. För vad är det med det där bandet som hela tiden ger löften som de inte håller, som ljuger fansen rakt upp i ansiktet, som påstår att de har en speciellt kontakt med fansen fast det ibland känns som om de är rädda för dessa, som gör värdelös promotion, som klär sig i rymdkläder, som aldrig kan bestämma sig för vad de ska göra etc etc. Men så kan jag som sagt inte släppa taget om dem. Det där bandet...

Och så hör jag tonerna av deras vackraste låtar, ser Bills stora leende, hör Georgs skratt i någon intervju, tänker på Gustav som svarar "No I make music", hör Toms "louder", minns hur Gustav tömde sin flaska över oss i Göteborg, hur jag första gången fick riktig ögonkontakt med Bill i Stockholm, hur Tom och Georg såg på våran flagga i Wien, och jag tänker på Phantomrider i Milano som var det finaste på hela den konserten. Och så är det ju den där musiken. Som det kan gå veckor utan att jag hör och som jag sedan sluter ögonen till och nästan känner för att gråta till. För att det är så fint, så sant och betyder så mycket.

Och för mig kommer de alltid att vara DET bandet. Oavsett vad som händer.

Gustav Schäfer, 22.


Idag fyller finaste Gustav Schäfer 22 och går därmed in på sitt tjugotredje levnadsår. Då, för exakt ett år sedan, var de i Sverige och gjorde sina fans lyckligast på jorden. Fast ärligt talat var det inte någon speciell lycka jag kände när jag efter åtta timmar utanför Sheraton satt på bussen hem från Stockholm och fick ett sms där det stod att de kommit och signerat... Men det var ändå en minnesvärd dag med fina människor, mycket skratt, känslan och faktiskt några sekunder av Tokio Hotel utanför NRJ på morgonen. ♥

...

Jag har aldrig klarat av att inte vara perfekt.

Jag har heller aldrig varit perfekt.

Det går liksom inte att vara det.

And everytime I try to fly I fall, without my wings I feel so small.


Destine har stulit nästan all min uppmärksamhet sedan Moshpit Open, så jag har nästan "glömt" de andra banden som vi såg. En höjdpunkt var Yashin, som jag inte har lyssnat på så jättemycket innan men vars spelning nästan lyckades göra mig lyrisk. Grymt bra liveband helt enkelt. Videon ovan är inte filmad av mig. Mina kamerabatterier tog slut efter bara någon låt tyvärr så jag fick inte så många bilder.

So baby don't worry, you are my only. You won't be lonely even if the sky is falling down.

Jag vet att det enda jag bloggar om för tillfället är Destine. Kärleken för bandet växte nämligen något enormt under helgen. De var bland favoriterna förut, helt klart, men nu... ja, alltså. Ja. Jag har inte lyssnat på dem i ett år ens (har jag ens lyssnat på dem ett halvår?) och jag har redan så fina minnen med dem. Då blir det så.

Och om jag skulle skriva något annat skulle det ändå bara vara detaljer om min ömma hals som känns som att den ska börja blöda så fort jag hostar. Och hostar gör jag så fort jag ställer mig upp eller gör något som är det minsta ansträngande.

För övrigt så hoppas jag. Mycket. Eller det var inte så "övrigt". Det var liksom det viktigaste av allt.

Destine - Down

Destine @ Moshpit Open 2010


Jag förstår inte alls hur en video kan gå från att vara av riktigt bra kvalitet till att bli alldeles blurrig och dålig så fort Youtube får kontakt med den. Men men, vad jag vet är att det var en helt otrolig kväll och att jag inte kan sluta att tänka på det. Down var underbar på Pier Pressure också, men jag kommer ändå alltid att koppla låten till Moshpit Open 2010.

Inte för att den här crappy youtubeversionen av videon alls gör upplevelsen rättvisa, men jag tror att den kan ge lite förståelse för hur fantastiskt det var.

Edit: Nu blev videon plötsligt lite klarare. Så scrolla inte förbi, utan ta och titta nu tycker jag! Speciellt du Becka, som jag försöker få att bli ett Destinefan ;)

Nu har jag redigerat det här inlägget kanske fem gånger på två minuter. Jag måste bara liksom. Nu tänkte jag be lite om ursäkt för vissa ryckningar och skakningar. Med Destine på scen kan man nämligen inte stå still. Nej, det blir hoppande, dansande och sjungande av. Hur underbart som helst.

You can burn all citys down but you can't stop me.

Vi är ganska knäppa. Ganska dumma i huvudet. Det är något jävla fel på oss alltså. Men jag älskar det. Och hur mycket jag än älskar Tokio Hotel så kan de vara en bromskloss ibland. En bromskloss som är väldigt mycket ivägen. För de lämnar liksom inte plats för något mer. Delvis älskar jag dem för det. Men nu vill jag verkligen. Vi nästan måste. Älskade älsklingar, ja, vad dessa band kan ställa till det för en ibland. Haha knäppa vi är! Love it.

If we cannot take this leap, we're a promise we can't keep.

Läste precis vad Anchi skrev om Destine i lördags. I lördags... Hur fort går tiden? Två dagar sedan redan, fast jag i huvudet är kvar där, längst fram och får leenden och blickar av medlemmarna i ett av mina absoluta favoritband! Det är så galet sjukt och när jag läste Angelicas inlägg log jag verkligen tills jag trodde att leendet skulle övergå till tårar. Det var en helt oförglämlig kväll, så underbar på alla möjliga vis!

Nu lever jag för det som Hubrecht berättade för oss i lördagskväll. Att de kommer tillbaka. 2011. Stockhom och Göteborg. Hade jag haft pengarna hade jag lätt dragit och sett dem i Köpenhamn i november! För fy vad jag redan saknar det här underbara holländska bandet! ♥

Destine @ Moshpit Open 2010



Jag är sådär nyförälskad i Destine som man ibland kan bli i ett band efter en spelning. Sådär nyförälskad att jag hör deras musik i huvudet hela tiden och ser deras scenrörelser och leenden hela tiden och jag ler, ler, ler när jag tänker på hur det var igår. Och för att citera mig själv så kanske vi överdriver. Kanske inbillar vi oss. Men för oss var det . Det var dem på scenen och så vi, längst fram. Bara vi. I vår egen lilla bubbla.

Men våran lilla bubbla var bra måste jag säga. Den var jävligt bra faktiskt. Lyckorus och glädjetjut. Det var deras fina låtar som vi sjöng med i. Det var staketet som tryckte mot revbenen, då och då väldigt hårt för att de där bakom bokstavligen störtade in i en. Det var marken under fötterna, marken som snart försvann för jag stod inte längre på marken. Det var kameran i handen som filmade men som jag ibland glömde att rikta åt rätt håll. Det var fotografer mellan oss och den lilla scenen där dem var. Det var trummisen Robin som satte sig vid trummorna under soundchecket. Det var leadsingern Robin precis framför oss, vars ögon man fastnade i så fort man såg på honom. Det var gitarristen och the rocker Hubrechts ljust blonda hår som flög omkring honom. Det var basisten Tom som alltid verkar så blyg på scen, men galen med basen och för att inte tala om bredvid scenen. Det var Laurens som vi stod längst ifrån, men som ändå sökte ögonkontakt och log och pekade och sträckte ut armen mot oss. Det var dem som bad oss att sätta oss ner under Down. Det var väskan som fastnade runt min fot och som jag bökigt kastade över på andra sidan staketet. Och det var Laurens igen som fastnade med ögonen i mina och det var jag som sträckte ut handen mot honom och det var han som hoppade ner från scenen och ställde sig precis framför oss och klättrade upp på staketet där och det var vi som stod där och fick vrida sönder nacken om vi ville se hans ansikte och det var han som liksom lutade sig över oss och det var de som spelade den där musiken som vi hoppade och sjöng till för allt vi var världa.

Det var så det var i våran bubbla, även om ord aldrig kan göra musiken, känslan, Robins leenden och oavbrutna ögonkontakt och Laurens pekanden och blinkanden rättvisa. Och som jag sa, kanske överdriver vi. Kanske inbillar vi oss. Men det är vad vi kände. Hur vi upplevde det. Så det är våran sanning.

Ibland blir jag nästan tveksam om Robin verkligen kollade mycket på oss, för det var något sjukt vad han tycktes titta på oss ibland, men så tittar jag på den där sista bilden (eller sista bilderna, det är samma, den sista är bara beskuren) där han tittar rakt in i kameran/på mig och är helt säker på hur det var. För den bilden beskriver spelningen så himla bra.

If only I could ever change what's been done, make it last forever oh it keeps me warm, I know that I could never stay in your arms.



Världshistoriens fulaste bilder. Ta det med en nypa grus. Fina killar det där i alla fall. Sjukt mysiga och trevliga och riktigt grymma på scen. Hubrecht och Robin i Destine om det säger er något mer.

TACK TACK TACK TACK TACK!

Framför allt TACK DESTINE!

MOSHPIT OPEN

Nu bär det snart av mot Nykvarn och Moshpit Open med Angelica,

Smell ya later!


Första gången i Globen.

Så här skrev jag efter att jag varit i Globen första gången:

Jag minns att jag först blev lite besviken. Globen är ju inte så stor. Fast sen insåg jag att det var en väldigt häftig byggnad och så föreställde jag mig hela tiden att Tokio Hotel skulle stå på den scenen en dag och att jag skulle stå där längst fram på golvet.

Det var en dröm det. Att få se Tokio Hotel i Globen. Att få stå där längst fram. Nu är det ett minne. Ett väldigt bra sådant. ♥

When morning comes I will be there, as the city's waking I will breathe the air.


Två minuter innan Destine kliver upp på scen imorgon går solen ner. Mys på det. Men hur klär man sig egentligen en höstig septemberdag då det är 15 grader på dagen och endast 6-7 när det sista bandet börjar spela? Med tanke på att man vill ha så lite med sig som möjligt. Ska det vara open air bör det allt vara sommar.

För övrigt är det ju alltid kul att med andan i halsen komma till tågstationen i samma ögonblick som tåget börjar rulla därifrån. Det är jättekul verkligen. Så om ni inte visste det så vet ni det nu.


Show me, can you recall what go me climbing up the walls?

Jag tackade nej till Tysklandspraktiken idag.

Det finns inget direkt svar på varför jag gjorde det. Det fanns många fler anledningar till att åka än till att inte åka. Anledningar till att inte åka var bland annat kopplade till stress, ångest och boende men jag kan ändå inte sätta ord på varför jag inte vill åka. Det känns bara fel. Fel, fel, fel. Att det var en riktig drömpraktik jag sa nej till måste ju bevisa att fel-känslan var jävligt stor.

Just nu vill jag säga att det känns riktigt skönt att ha hoppat av. Herregud har jag verkligen hoppat av jag gör väl inte sånt hoppar av gud är jag verkligen en sån människa som hoppar av saker det är inte så jag vill vara jag vill fullfölja saker eller vad vill jag egentligen eller har jag verkligen hoppat av för jag utförde ju hela det förra utbytet det gjorde jag ju och jag var osäker redan då på om jag ville mer faktiskt var jag på väg att bromsa efter den resan och kan man hoppa av nånting som man inte ens har börjat och herregud fan jag är ju ingen som hoppar av och speciellt inte såna saker som jag borde älska och fan fan fan jag är en fegis en riktigt stor fegis är jag eller är det verkligen feghet som hindrar mig eller är det bara att jag inte vill just nu?

Ja, det är så jag tänker egentligen. Jag skäms för att ha "hoppat av". Inte inför någon annan, vad spelar det för roll egentligen? Jag skäms inför mig själv. Och jag vet inte om jag fattat rätt beslut. Jag tror inte det fanns något rätt beslut. Eller ett fel? Eller jo ett fel beslut kanske det fanns. Ett fel beslut och ett mindre fel beslut.

Åh vad skönt att få det ur mig. Nu kan jag go back och le och säga att det känns skönt att inte behöva tänka på Hannover och praktik under hösten. Nu behöver jag inte lida av efteråtbeslutsångest mer.

There's a tiger in the room and a baby in the closet.


Fantastiska The Pretty Reckless debutalbum är något man inte får missa, åh nej, lyssna här. Sånna där låtar som man fastnar för direkt och sedan känner att man börjar få ett beroende av. Pretty wonderful faktiskt.

För övrigt börjar jag på trött på att stressa från tåget till en skola, från den skolan till min skola, från min skola till tåget, från min skola till den andra skolan osv. Det blir inte direkt bättre av att man måste uppför ungefär sjuttiotvåtusen trappor för att komma till klassrummet där jag har lektion på den andra skolan. Alltid lika kul att komma in där några minuter för sent, svettig och med kraftig andnöd.

Oskar Linnros recycled.


I'm ready to crawl on my knees to know it all.


Än så länge två rockbjörnar till Tokio Hotel och en till Oskar Linnros. Det känns som lite som att det saknas en björn hos The Ark, men deras framträdande och den lilla intervjun med Ola väger upp det. Tyckte att det började så grymt bra, med vinst till Oskar och Tokio Hotel, sedan The Arks framträdande och intervjun med Oskar. Det blev en blandning av stora leenden och svettiga handflator. Efter Olas prat om att sova i kistor i grottor (?) kändes det som att spänningen började dö ut lite. Om det inte hade varit för att jag vill se hur det går för Oskar Linnros i återstående kategorier hade jag dissat datorn nu.

Until you crash, until you burn, until you lie, until you learn, until you see, until you believe.


Har bokat biljett till moshpit open nu, blir nog bra det här. Jareds nya frilla är ju fin, japp japp, och snart är det rockbjörnendags. Lite te till det blir toppen och så är det ju kul att jag inte kan tvätta håret utan att färga en handduk röd. Håller fingrar och tår för Rockbjörnen ikväll!

Slowly losing gravity, I lost my fear of heights.


Ikväll är det dags för Rockbjörnen! Kommer att sitta bänkad förstås och heja på mina favoriter. Läste precis att The Ark ska spela så nu önskar jag ännu mer att det hade varit möjligt för vanliga personer att köpa biljetter. Har lite förhoppningar på de "hemliga artisterna" också, hihi. Här finns schemat för kvällen uppe.

Vad man absolut inte får missa:
20.13 Årets svenska låt - Och här är det enda rätta Oskar Linnros - Från och med du.
20.18 Årets konsert - Om Tokio Hotel inte vinner kommer jag bli förbannad på allt och alla. Jag menar verkligen det. Det här är deras kategori, bara deras.
20.22 Årets utländska låt - Två kategorier med Tokio Hotel i rad? Inte bra för mina nerver.
20.28 Liveakt 1: The Ark
21.08 Årets livegrupp - Jag har varit på två konserter med The Ark i sommar och det finns inga som förtjänar det mer än dem.
22.14 Årets genombrott - Oskar Linnros, Oskar Linnros, Oskar Linnros. Var det ens någon mer som nominerats?
22.49 Årets manliga liveartist - Jag har sett några av de nominerade live, men inte Oskar Linnros. Men. Men jag håller på honom ändå såklart.

Därimellan ska några fler pris delas ut, några andra artister och band ska spela, men ovan är klockslagen som är värda att minnas. När jag tänker efter är det nästan hela schemat. Idag är det även tvillingarna Kaulitz tjugoförsta födelsedag. Tvillingar som i två, nomineringar som i två, rockbjörnar som i två... you get my point, de borde vinna båda två priserna ikväll.