Everything's not lost.



Tittar på livesändningen med Coldplay på 50 tums tv. Det låter ju inte så dumt.  Men det känns jävligt fel kan jag säga. För jag är inte där. De två senaste gångerna har jag varit där när Coldplay varit i Sverige. Jag har sjungit och svettats och varit alldeles tårögd och så otroligt lycklig. Och fast de är på en ruta i tvrummet här, är det så hemskt.

Och jag är otroligt självisk. Jag är glad för en person i den där folkmassan, de andra mer eller mindre hatar jag. För att de ser Coldplay och inte jag. Jättebarnsligt, och ja, jag överdriver. Lite. För jag har ju faktiskt sett Coldplay tidigare och jag borde vara glad och tänka på det, men ärligt talat blir det inte mycket bättre för det. Nu vet jag bara vad jag missar. Och jag är inte typen som nöjer mig. Just nu vill jag fan bara ha mer, mer, mer.

Med andra ord saknar jag mina finaste kvällar med det här finaste bandet.

...........

Coldplay livestream. Är så jobbigt och så fint på samma gång och jag ångrar så himla mycket att jag inte är där.

These bright lights have always blinded me.

Okej, jag är jätteglad att jag faktiskt köpte en endagsbiljett till PIP. Det mer eller mindre räddade min sommar. Men kom igen, måste de enda tre jag vill se spela SAMTIDIGT? Hur stor är chansen att Paramore, Pendulum och Daniel Adams-Ray spelar samtidigt? Paramore får ju komma i första hand, men hur tusan ska man kunna välja mellan de andra två? Får väl springa fram och tillbaka som en galning.

I hear the train is coming to lead you in, to take your past regrets away.



Videon till Destines nya singel. Vet faktiskt inte vad jag ska säga förutom att jag tycker väldigt mycket om det här bandet och deras musik.

What am I supposed to do, when the best part of me was always you?

En dator mindre. Alltid så kul.

Hold me now, cause I couldn't even if I tried.



Stolt kan jag säga att jag tillhör "Harry Potter-generationen". Jag har som många andra i min ålder mer eller mindre växt upp med Harry Potter, både i bokväg och filmväg. Det är en helt genialisk historia som inte lämnar en i första taget och det känns faktiskt lite sorgligt att det tar slut i sommar. Ändå längtar jag självklart tills filmen kommer ut.

Dessutom är jag jäkligt bra på att läsa om böcker, att se om bra filmer har jag inget problem med heller. Så jag tänker vara optimistisk och säga att det är ens eget val om man ser det som ett slut eller inte. Och så tänker jag vara ännu mer optimistik och säga att jag ser det då inte alls som ett slut.

PANG

Faktumet att jag inte ska se Foo Fighters ikväll. Vad gick fel när jag planerade mitt eget liv liksom?

´

 

Träningsvärk i låren. Långpromenaden/powerwalken igår kväll var visst effektivare än jag trodde. Började även den här dagen med en promenad, dock endast en halvtimme lång. Promenader är underskattade. Långtråkigt ibland, ja, men man kan få mycket behövligt tänkande gjort. Sedan med bra musik eller en promenadkompis som sällskap brukar det bli ganska bra.

PUTTE I PARKEN 2011


Jag kan inte förneka att jag har varit helt desperat att få se något/några bra band live snart. Nu känns det dock så mycket bättre, för jag har nu ordnat så att jag kan se ett favoritband i sommar, dvs Paramore. Det blir nämligen en dag på Putte i Parken, så förutom Paramore blir det även med Daniel Adams-Ray och Pendulum bland annat.

Paramore såg jag förra sommaren, samma dag som jag åtminstone hörde Pendulum på håll och Daniel Adams-Ray såg jag i vintras. Är helt säker på att det kommer bli fantastiskt!

Is someone getting the best, the best, the best of you?


Precis som med många andra festivaler och konserter den här månaden är det väldigt jobbigt att Foo Fighters spelar på Stockholm Stadion imorgon. Att få uppleva en konsert med dem, så som man får ett smakprov av i videon ovan, kommer fortfarande vara en dröm.

Verkar dock som att min (hittills icke existerande) festivalsommar kan vara räddad.

Jag hade hoppats på något, hoppats på något.

 

Mitt liv är något sånär på räddat sedan ett gemensamt Spotify Premium konto skapades i familjen på mammas sida. Jag kanske faktiskt överlever sommaren och mer ändå. Någonting mer än musik som jag har ett starkt behov av på sommaren är böcker. På stranden, i solstolen, i tristess... Igår fick jag lust att uppgradera min bokhylla lite (som om inte ett stort antal av böckerna redan är olästa) och i nuläget är bok 1-10 i Carlaine Harris serie, som tv-serien True Blood är baserad på, på väg hem till mig från CDON.

 

Nyss fick jag för mig att städa mitt rum och plocka i ordning lite saker sedan flytten. Ett tydligt tecken på uttråkan, så de här böckerna kan nog behövas.


Now all your love is wasted, then who the hell was I? Cause now I'm breaking at the britches and at the end of all your lines.


But I let my heart go. It's somewhere down at the bottom, but I'll get a new one.


Paramore - Monster

För ungefär ett år sedan, närmare bestämt söndagen 20 juni 2010, befann sig flera av mina favoritband i Frihamnen, Göteborg på Pier Pressure. Där befann även jag mig och det var en av sommarens bästa dagar. Nu lider jag av ett sådant fruktansvärt konsertbehov att jag snart blir galen. Den här månaden är inte rolig, för de flesta (!) av mina favoritband spelar i Sverige.

Kanske borde det vara den bästa månaden någonsin då då?
Men nej, nej, nej. För jag har redan missat Linkin Park och All Time Low och bland annat 30 Seconds to Mars, Coldplay och Foo Fighters kommer jag också att missa. När jag säger att det är jobbigt överdriver jag verkligen inte.

Jag kommer inte höra av mig igen och jag kommer inte ta skuld. Så säg det och få det gjort. Det finns bara ett enda sätt att brinna upp.

Lyssnar på Håkan och hoppas att mitt hår ska torka snabbt. Om någon timme tänkte jag nämligen sätta mig på ett tåg med Louise för att hämta ut biobiljetter, gå på stan och smaka på lite sushi, dock är jag väldigt tveksam gällande det sistnämnda. Kvällen blir nog också bra, med åtminstone två underbara människor som jag inte skulle vilja byta ut för något i världen.

Vill inte leva med tungan hängandes utanför och tycka synd om mig själv.

STAY


Jag är kär. Sådär vansinnigt kär och stolt och lycklig. I en låt. I Destine's nya singel Stay närmare bestämt. Jag skulle kunna berätta hur länge som helst om allt jag tycker om med den och hur den får mig att känna. Den är så underbar, på ett sätt som är lite mainstream, men som jag ändå vet är så äkta.