Dag 11

 
Nästan varje kväll får jag besök av två svarta monster. Snälla sådana som ser likadana ut. Enda skillnaden är att den ena är lite mindre. Dessutom heter de Molly och Holly. Det är det mest förvirrande någonsin men jag tycker om dem ändå. 
 
I söndags promenerade jag och tog det lugnt - och fick lön/fickpengar, wihoo. Igår började min andra arbetsvecka. På min lediga tid träffade jag två tyska au pairer för en fika hemma hos en av dem, vilket var väldigt trevligt. Givetvis är det lite svårt att träffa nya människor när man flyttar till en ny stad (och nytt land) men åh vad bra det är att facebook finns. Och sen idag har jag inte gjort så mycket. Släpat upp dammsugaren och städat mitt rum, duschat medan det fanns tid för mitt hår att torka (eftersom det är fuktigt och kallt torkar det långsamma än långsammast) och tittat på Olly Murs på engelsk tv. Pojkarna bråkade på vägen hem vilket var en aning utmattande men som tur var skärpte dem sig efter ett tag. 
 
Det var en snabb uppdatering om mina senaste dagar i Englandet. Jag måste verkligen köpa strumpor. 

Dag 8

 
Lördagen 24 november 2012 var jag i London första gången. Jag hade en riktigt trevlig dag med två andra svenska au pairer. Bara att kunna ta en buss till London över dagen är ju fantastiskt. Tyvärr regnade det i stort sett hela dagen och särskilt varmt var det inte heller. Under första Londonbesöket hann jag med att se ställen som Trafalgar Square, Buckingham Palace, Harrods och Hyde Park och vi vandrade på gator som Oxford Street, Regent Street och Bond Street.
 
Det var hur mysigt som helst med allt julpynt, julmusik och snömaskiner. Har inte sett fram såhär mycket emot julen och julkänslan på många år. 

Dag 7

Jag har haft en jättebra dag! Träffat en tysk au pair, skaffat bibliotekskort, köpt och hämtat ut bussbiljett till imorgon, ordnat med brittiskt nummer (aktiverar det antagligen på söndag), gått en massa, jobbat och avslutningsvis spelat spel med de vuxna. Det känns bra och imorgon firar jag min första vecka här med att åka till London!

Dag 6

 
Jag har ett fönster i mitt tak. Egentligen vill jag ha kolsvart när jag sover men det är faktiskt väldigt charmigt. Just nu smattrar regnet mot det. Under ragen var det som tur var inte så regnigt men när jag hämtade pojkarna i skolan på eftermiddagen blåste det rejält. 
 
Jag jobbade längre ikväll eftersom de vuxna var i London. Ca två kvällar i veckan ingår i mitt arbete. Idag värmde jag potatisochlöksoppa till mig och barnen, inget vidare, men så har de ju lite speciell mat här också. När barnen somnat och de vuxna kom hem gick jag ner för att prata lite, höra om deras dag och berätta om mina planer att eventuellt åka till London på lördag. Igår var de på lite sämre humör (de är ju bara människor de också) men idag var värdmamman jättetrevlig (som hon oftast är) och berättade att de var nöjda med mig och mitt arbete, att barnen verkade gilla och respektera mig osv. Väldigt roligt att höra och genast känns det lite lättare att bo hos en "främmande" familj. 

The Eagle and Child

 
Den här puben går jag förbi varje gång jag går ner till Oxfords centrum. Det är inte vilken pub som helst - det var här CS Lewis och JRR Tolkien mfl brukade träffas och diskutera sitt skrivande. Nån gång måste jag gå in där. 

Dag 4

 
Regn och blåst och moln har det växlat mellan idag. Det låter kanske hemskt men det har ändå varit ganska varmt. Jag tror faktiskt inte att det kommer vara något problem med att stå ut med det engelska vädret. Lite roligt är det att jag längtar efter jul och massa svensk snö, något som jag inte brukar göra redan nu. Det kommer vara så otroligt mysigt att komma hem, träffa vänner och släktingar och framför allt mamma, pappa och Julia. Jag är jätteglad att jag är här och dessutom riktigt stolt över mig själv som är det men jag har redan börjat uppskatta saker som tidigare ha varit självklara. 
 
Idag var då min andra jobbdag. Inte för att någon dag har varit särskilt jobbig och mycker värre blir det inte utom möjligtvis vid lov då jag ska se efter pojkarna hela dagarna.
 
Ca klockan åtta varje morgon går vi till skolan, vilket tar 30-40min. Pojkarna klarar sig i princip själva på morgonen, de behöver bara några påminnelser om att det snart är dags att gå osv. Mamman är hemma då så jag behöver i stort sett bara se till att göra mig själv klar. Mamman följer sedan med en bit på vägen om hon inte har något tidigt möte och sen går jag med dem den sista biten och lämnar av pojkarna utanför deras klassrum. 
 
Efter det är jag ledig fram till klockan tre då jag ska stå utanför skolan och vänta på pojkarna. Två dagar i veckan är det båda jag hämtar den tiden och då stannar vid i parken bredvid skolan en stund eller går direkt hem, bereonde på vädret. De andra dagarna har en av dem eller båda extraaktiviteter. Om det bara är en av dem tar jag med den andra till parken eller, som idag, går till ett kafé och fikar. 
 
Sen hem och 30 min läxtid då de antingen gör läxor, övar på gitarr eller jobbar i extraböcker. Därefter är de i stort sett fria att göra vad de vill tills de vuxna kommer hem. Om de båda vuxna jobbar sent kan jag behöva laga mat (som jag gjorde igår med assistans av en nioåring som tycker det är mycket roligare att laga mat än jag någonsin tyckt). Kruxet där är väl att den ena pojken bestämde sig för att bli vegetarian förra veckan. 
 
Så ser en normal dag ut för mig. Inte så jobbigt nej. Ändringar kan uppstå på lov och när mamman reser utomlands med jobbet men eftersom jag jobbar så "lite" och inte behöver göra något extra hushållsarbete (vilket jag förstått att många au pairer förväntas göra) känns det inte mer än rätt att jag rycker in när det behövs. 

Dag 3

 
Första jobbdagen är avklarad. Det har varit några små incidenter men allt har löst sig bra. Det bästa har varit att få lära känna pojkarna på egen hand utan att de vuxna är med hela tiden. Inte för att jag har något emot dem, men man blir försiktagre då. Jag tror även att jag pratar bättre engelska med barnen, just för att jag vågar göra fel då. 
 
Det känns som att jag har varit här mer än i tre dagar. Från att ha hasat runt i mjukisbyxor och raggsockar i några månader och längtat efter något att göra har jag nu kastat mig in i ett liv där jag tvingas leva väldigt mycket i nuet, ta en dag i taget och se varje dag som ett nytt äventyr. Jag kommer inte bli förvånad den dagen då jag kommer bryta ihop av hemlängtan för det kommer inte kännas lätt hela tiden. Men först, en dag i taget. 

Sometimes we act like we really hate this, but we couldn't replace this.

 
Här är några foton från olika promenader i helgen. Nu har jag fått smaka på lite regn också (fast inte mycket) men över lag har vädret varit bra - och varmt. Jag kan gå i en tjocktröja och "regn"jacka utan att frysa. Vinterjackan hänger på sin krok på min dörr.

Been waiting for a dream to seep in through my blinds.

 
Såhär fint väder var det i Oxford igår. Idag är det molnigt och lite blåsigt, men inte så hemskt kallt. Första riktiga dagen är det också. Imorse följde värdmamman med när vi gick till pojkarnas skola för att lämna dem, så att jag fick se vart de ska vara och vart jag ska hämta upp dem sen. Den här familjen har för vana att gå vart de än ska, så skolan är inget undantag. Ca 30 minuter tar det så varje dag när jag lämnar och hämtar dem kommer jag få två timmars promenad. Gratis motion! 
 
Efter att ha lämnat dem gick jag mot centrum och tittade runt på lite olika gator där. Oxford är verkligen superfint så jag kan gå runt och bara titta på alla hus och byggnader. Som sagt brukar familjen gå överallt och jag har tänkt försöka anamma det så mycket jag kan och vädret tillåter. Från centrum tillbaka till huset tar det ca 40 minuter att gå och med allt gående på stan blev det ganska många timmars promenad redan på förmiddagen. 
 
Jag tänker då inte gå i de skorna så länge igen. Någonting gjorde jag med mitt knä, kanske gick jag bara för länge, för nu har jag galet ont. Hoppade nyss på ett ben uppför trappan för det går inte att stödja på ordentligt och gör ont bara jag böjer på benet. Snart ska jag gå och hämta barnen igen så jag hoppas att det är mer samarbetsvilligt då... 

Cause I don't know if I can stop now, I'm going too fast, heart first.

 
Den andra dagen i Oxford börjar lida mot sitt slut. Det är lite sjukt att jag är här, men samtidigt känns det inte så konstigt. Jag hade väntat mig (eftersom jag alltid är förberedd på värsta möjliga scenario) att jag skulle ha hemsk hemlängtan och ligga och grina hela nätterna. Hittills har jag inte det men det kommer säkert. Åh jag älskar att vara pessimist! (Ser ni hur optimistisk jag är egentligen som tycker att det är bra?)
 
Jag har promenerat, spelat sällskapsspel, promenerat ännu mer, ätit och pratat och kollat. Även om jag förstår det mesta som sägs är det svårt att få ett flyt i att prata själv på engelska, att få det spontant och kunna uttrycka sig så som man gör på svenska. Men jag älskar den brittiska accenten, åh så underbar. 
 
Det är kallt. Men så är det väl i England. Inne alltså. Ute har det varit jättefint väder idag och jag har inte ens behövt fundera på att använda min tjocka vinterjacka. Jag ska försöka köpa mig ett par tofflor eller liknande så snart som möjligt för mina fötter är iskalla. 
 
Jag sitter i vardagsrummet nu, för har skypat med far och syster och uppkopplingen är inte lika bra på mitt rum. Imorgon är den första riktiga "jobbdagen" så jag ska gå upp strax och göra mig i ordning. Ska försöka att orka blogga något mer. Lite bilder jag också så det kommer också! Om jag orkar. 

Imorgon...

Imorgon far jag. Jag har sagt hejdå till vänner och släkt, packat och donat men ändå känns det inte verkligt. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Än så länge är jag inte nervös men det kanske kommer när jag ska sova. Är för övrigt helt förundrad över att jag fått ner alla böcker jag vill ha med i resväskan.
 
Nu ska jag skriva ut lite papper som ska med och läsa ut min bok. Det vore onödigt att ta med den när det inte är många sidor kvar (den är tung!) så får väl läsa hela natten om det behövs. 

Why does it feel so good but hurts so bad?

 
Jag är så himla glad att min syster tvingade mig att tycka om Olly Murs för det hade varit hemskt tråkigt om jag hade missat honom. Däremot är jag så himla besviken att hans arenaturné i Storbritannien kommer vara i stort sett slutsåld innan jag ens hinner planera mitt liv tillräckligt för att veta om jag skulle kunna gå. 

Jag har en destination!

Jag har bestämt mig för att lyssna helt på magkänslan. Även om Irland kändes mest lockande från början så tror och hoppas jag att den här familjen är rätt för mig. De bor i Oxford och har två pojkar på 9 och 10. Jag har fått lite bilder på huset, mitt rum och området och det känns som en vanlig och väldigt trevlig familj. Ikväll ska jag antagligen prata med pojkarna för första gången! 
 
Grejen med det här är att de vill att jag startar så fort som möjligt. Idag har jag därför varit och köpt lite saker jag behöver ha med, för nu är det bara att få ordning på allt, hinna greppa det som händer, börja säga hejdå till vänner och släktingar och boka flyg. 
 
Något jag är sur över är att av min bokbeställning som jag gjorde för över tre veckor sedan så har bara tre av de fem böckerna kommit. Börjar tro att de andra inte tänker anlända... Och jag vill ha dem nu eller veta om jag ska köpa dem igen - från någon annan sida. Att ha med lite böcker som får mig att känna mig bättre till mods är ett måste. 

Att fatta beslut.

Fattade stora framtidsbeslut redan innan klockan 7 imorse. Tror att nervositeten kommer bosätta sig i mig den närmsta tiden nu. Det sjuka är att det går så snabbt