Cause I don't know if I can stop now, I'm going too fast, heart first.

 
Den andra dagen i Oxford börjar lida mot sitt slut. Det är lite sjukt att jag är här, men samtidigt känns det inte så konstigt. Jag hade väntat mig (eftersom jag alltid är förberedd på värsta möjliga scenario) att jag skulle ha hemsk hemlängtan och ligga och grina hela nätterna. Hittills har jag inte det men det kommer säkert. Åh jag älskar att vara pessimist! (Ser ni hur optimistisk jag är egentligen som tycker att det är bra?)
 
Jag har promenerat, spelat sällskapsspel, promenerat ännu mer, ätit och pratat och kollat. Även om jag förstår det mesta som sägs är det svårt att få ett flyt i att prata själv på engelska, att få det spontant och kunna uttrycka sig så som man gör på svenska. Men jag älskar den brittiska accenten, åh så underbar. 
 
Det är kallt. Men så är det väl i England. Inne alltså. Ute har det varit jättefint väder idag och jag har inte ens behövt fundera på att använda min tjocka vinterjacka. Jag ska försöka köpa mig ett par tofflor eller liknande så snart som möjligt för mina fötter är iskalla. 
 
Jag sitter i vardagsrummet nu, för har skypat med far och syster och uppkopplingen är inte lika bra på mitt rum. Imorgon är den första riktiga "jobbdagen" så jag ska gå upp strax och göra mig i ordning. Ska försöka att orka blogga något mer. Lite bilder jag också så det kommer också! Om jag orkar. 



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback