Resumé

Hittat hos Mikaela

Vilken organisation åkte du med? 

Jag åkte privat. Hittade värdfamiljen genom Au Pair World, väldigt smidigt och enkelt. 

 

Vad har varit det bästa med året?
Att trots att det varit jobbiga dagar och hemlängtan då och då så har jag varit så lycklig. Jag har blivit mer självständig, växt som person och mer och mer blivit så som jag vill vara. Det har inte kommit mer au pairandet, utan mer att flytta utomlands ensam och träffa människor mer så olika livshistorier. 

 

Vad har varit det värsta?
Att aldrig kunna slappna av helt. Att inte ha ett hem som är hemhemma. Att bo i en värdfamilj är en väldigt bra möjlighet men inte alltid lätt.

 

Har det varit värt det?

Åh ja! Att åka som au pair är det bästa beslutet jag tagit. 

 

Ångrade du någonting?

Jag skulle kunna säga att jag ångrar saker som jag inte gjort - att jag inte rest mer, turistat mer etc, men nej. Ånger är dumt. Jag har gjort så många fantastiska saker och upplevt så mycket. Att ångra något vore bara onödigt.

 

Är du glad att du åkte?
Som sagt, det bästa beslutet jag fattat.

 

Skulle du rekommendera någon att åka som au pair?
Det beror på personen i fråga. Till de flesta skulle jag säga ja.

 

Gick du upp i vikt något under året?

Myten om att au pairer går upp i vikt är tyvärr ganska sann. Det finns ju ingen bra mat, man äter ute, man fikar, man äter glass osv. För mig gick det både ner och upp, och i slutändan när jag slutade träna blev det lite mer upp än ner.

 

Favoritmat?

Nachos på The Four Candles.

 

Länder du besökte?
Enbart England.

 

Skulle du kunna tänka dig göra det igen?
Nej. Au pairandet har jag klarat av och vill inte göra igen, men det finns annat jag skulle vilja göra i England!

 

Kommer du sakna något?
Jag saknar redan massor. Vänner. Platser. Kvällar. Nätter. Mat. Skratt. Språk. Dans. Vin. Promenader. Gymmet. Människor. Byggnader. Oxford. 

 

Vad är det första du kommer göra när du kommer hem igen?
Det första jag gjorde var att krama min syster.

 

Hur har Oxford varit?
Oxford är en underbar, känd universitetsstad som jag bara älskar. Lagom storlek, mycket studenter från alla håll i världen, vacker, historisk och så fin fin fin. 

 

Hur skulle du beskriva England?
Dåligt brödutbud. Fina pengar. Regnigt. Kalla hus som byggs på höjden. Te. Brittiska. Trottoarer med sprickor. Stenhus. Pubar. Ja, ni vet. Lite vanligt och lite ovanligt och väldigt mysigt.

 

Lärdomar under året?

Jag har lärt mig så mycket om mig själv, om barn, om världen, om allt och samtidigt har jag inte lärt mig någonting. Fast det har jag. Jag skulle inte vilja påstå att man åker som en person och kommer tillbaka som en annan - men man kommer tillbaka med många erfarenheter som har utvecklat och förändrat en. 

 

Hur känner du för att åka hem?

Jag är ju då redan hemma, men det var blandade känslor. Jag längtade efter att träffa min familj och mina vänner här men ångesten infann sig vid tanken på att lämna allt bakom mig. 

 

Under tiden som au pair har jag gråtit, skrattat, blödit, älskat, hatat, saknat och känt hur många känslor som helst. Och det var det absolut bästa jag varit med om. 


HEMMA

 
 
 
 
 
 
 
Mycket drama, mycket sömn och mycket kramande. Sedan satte jag mig på bussen till Heathrow, hittade Louise som jag inte sett på nästan ett år och landade så småningom hemma hos mamma där jag hunnit med att krama min syster och klippa av mitt hår. 
 
Saknar Oxford och älskar att vara hemma. 

Last day

Idag överlever jag allt. Klockan sju idag kommer jag vara lycklig.

Och samtidigt fasar jag inför och längtar efter onsdag.


En och en halv dag



Så lång tid har jag kvar att jobba. Hur konstigt är det inte?

Trött idag också men det funkar i och med att jag åker så snart. Kanske sover "hemma" istället för på Hotell Sabina inatt faktiskt. Två nätter. Sen lämnar jag familjen och bor på en parkbänk i några dagar innan det är dags att återvända till Sverige. Så svårt att förstå att det händer.

Kom att tänka på förut hur roligt det är att vi de senaste månaderna har umgåtts med människor från så många olika ställen. Brasilien, Spanien, Rumänien, England, och ja, jag vet inte riktigt om jag ska vara ärlig. Folk är från överallt. Det kommer kännas tomt sen.

Hittade världens största spindel också. Äckelblä.

Tystnad.

Tre jobbdagar. En helg. Åtta dagar. Fyra dagar i huset. 
 
Snart är det slut. På ett sätt är jag verkligen redo, på ett annat sätt inte. Jag är mer än redo att lämna värdfamiljen och livet som au pair, men jag är inte riktigt redo att lämna resten av mitt liv här. Helgerna. Personerna. Det är svårt att förstå att snart är Jennie högt upp i norr, Sabina där nere i söder och jag nånstans i skogen. Som tur är har jag hopp om att kommat tillbaka. Kanske är det därför som jag ändå känner en sådan förväntan inför att återvända hem.


Just nu är jag så trött. De senaste veckorna, sedan barnen fick lov, har jag jobbat mellan 10-11h om dagen (ibland längre) och på kvällarna flyr jag huset för att få njuta av den sista tiden här. Inatt har jag bara sovit några ynka timmar, vilket jag visserligen bara har mig själv att skylla för, men lyckligtvis fick jag sluta tidigt. Om några timmar ska jag nog återvända till Hotell Sabina där vi bodde några stycken i helgen. 
 
Tänk när jag inte längre får träffa de här personerna varje dag och/eller varje helg. När måndagskvällar inte tillbringas på City Arms i Cowley, när det inte dricks vin på The Four Candles på lördagar, när soffan på Costa inte intas på helger, när solen inte njuts av i Christ Church Meadows, när spontanitet och dumma idéer inte dyker upp hur som helst, när vissa människor inte kommer vara del av varandras liv längre. Jo, jag vet. Det händer ju ändå allt det där. Men inte mig.