Tystnad.

Tre jobbdagar. En helg. Åtta dagar. Fyra dagar i huset. 
 
Snart är det slut. På ett sätt är jag verkligen redo, på ett annat sätt inte. Jag är mer än redo att lämna värdfamiljen och livet som au pair, men jag är inte riktigt redo att lämna resten av mitt liv här. Helgerna. Personerna. Det är svårt att förstå att snart är Jennie högt upp i norr, Sabina där nere i söder och jag nånstans i skogen. Som tur är har jag hopp om att kommat tillbaka. Kanske är det därför som jag ändå känner en sådan förväntan inför att återvända hem.


Just nu är jag så trött. De senaste veckorna, sedan barnen fick lov, har jag jobbat mellan 10-11h om dagen (ibland längre) och på kvällarna flyr jag huset för att få njuta av den sista tiden här. Inatt har jag bara sovit några ynka timmar, vilket jag visserligen bara har mig själv att skylla för, men lyckligtvis fick jag sluta tidigt. Om några timmar ska jag nog återvända till Hotell Sabina där vi bodde några stycken i helgen. 
 
Tänk när jag inte längre får träffa de här personerna varje dag och/eller varje helg. När måndagskvällar inte tillbringas på City Arms i Cowley, när det inte dricks vin på The Four Candles på lördagar, när soffan på Costa inte intas på helger, när solen inte njuts av i Christ Church Meadows, när spontanitet och dumma idéer inte dyker upp hur som helst, när vissa människor inte kommer vara del av varandras liv längre. Jo, jag vet. Det händer ju ändå allt det där. Men inte mig. 



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback