In your shadow I can shine.

 
Jag vet inte riktigt vad som hände men jag drabbades precis av en enorm nostalgivåg. Konserterna, resorna, minnena, gemenskapen, orden, förväntningarna, glädjen, musiken. ♥

Du bist alles was ich bin.

Ibland känns det att "Oj, jag förstår precis varför det där bandet kom före alla andra."

Ist das der letzte Regen bei dir oben auf'm Dach? Ist das der letzte Segen und unsere letzte Nacht?

 

Sitter och lyssnar på Tokio Hotel, något som inte händer alls lika ofta längre. Nostalgi, nostalgi, nostalgi. Även om det var ett bra tag sedan jag kände den där känslan finns det inget band som någonsin har fått mig att känna så mycket. När jag lyssnar på låtar från Schrei och Zimmer 483 nu är det inte bara känslor som låtarna ger mig som kommer fram. Nej, det är en liten bit av alla känslor som de någonsin har givit mig - nu började Zoom inte me live, och den känns nästan likadan - och det känns så mycket. Det är ingenting jag kan förklara i ord. Jag saknar dem. ♥


Gotta keep moving.

Latinprov imorgon, matteprov på måndag. De absolut värsta och största proven. Känn min desperation!

I don't wanna be the one that's last to know.


Det är lite jobbigt när den här bilden bara finns som en scan, men det var nästan en trilla-av-stolen-varning när jag såg den. Jag håller mig knappt uppdaterat om Tokio Hotel längre (fast det kan ju bero på att det inte finns mycket intressant att hålla sig uppdaterad om heller), jag lyssnar inte lika mycket på dem men... men men men. Det är ju ändå dem. Och om jag får en chans att göra om Humanoid City-våren 2010 så gör jag det utan att tveka. Für immer jetzt.

you were fake i was great nothing personal



Alltså.... Det där är de fyra tyskar som bildade bandet som skulle komma att bli mitt favoritband. När de skrattar sådär och man inte ens tvivlar på att det är äkta. Saknat.

we had hurricanes and suns



Kan inte låta bli. Bild från Mexiko. Så mäktigt så jag dör lite inombords.

mädchen aus dem all



Känner mig ovanligt fangirlig. Oj, vad har inte det här bandet gjort med mig egentligen? Konserten i Mexiko - wow. Åh, vad jag saknar dem. Och visst saknar jag den där pirrande känslan som de alltid gav mig tidigare, men på de tre åren som jag har varit ett fan av dem har jag aldrig tvivlat på att de alltid kommer att vara ett favoritband för mig. Det finns det ingenting som kan ändra på.

let's go with a smile into the end into the end

 

Ni gör ont, vet ni det? Jag skulle kunna klaga hur mycket som helst på Tokio Hotel, på deras utveckling och så vidare (fast nu vill jag faktiskt inte det, för mycket finns det inte alltid att klaga på) men en sak kommer aldrig att förändras - de kommer alltid att vara det bandet.

 

Jag älskar hur den här videon är uppbyggd, hur den går bakåt i tiden. Nostalgi. Och låten blir bara bättre och bättre hela tiden. Nej, nu har Vampire Diaries börjat för länge sen, time to go.


come pain come hurt see the halo ha ha halo

Tokio Hotel - Hurricanes and Suns



Jag saknar er. Mycket. Och låten växer.

we had a thousand lives to live



Helt ärligt pratar jag mer skit om Tokio Hotel än gott om dem. Illa? Det är ju inte så att jag känner för att hylla deras dåliga promotion och deras tusen lögner. Men...

Just nu gör det inget. Inget alls. Just nu får de ljuga hur mycket de vill, gömma sig hur mycket de vill och vara rädda för sina fans om det nu är det de vill. För videon ovan (och andra videos från flygplatsen i Chile) får mig att må riktigt riktigt dåligt. Jag klarar knappt av att se på det. Det allra värsta är att fansen är glada.

Det är fan inte konstigt att det har blivit som det blivit. De är människor för helvete!

come pain come hurt see the halo h-h-halo

 

Smakprov på Tokio Hotels nya låt Hurricanes and Suns. Det är svårt att skapa nån åsikt av att bara ha hört en så liten del av låten, men det låter inte dåligt i alla fall.

 

Hela låten kommer tydligen att spelas första gången imorgon, men eftersom att jag åker till Köpenhamn då kommer jag nog inte kunna höra den förrän på onsdag. Fast jag skrattar bara av tanken på ett Best of-album och fast låttiteln får mig att tänka på låtarna Hurricane och A Thousand Suns av 30 Seconds to Mars ser jag verkligen fram emot det!


tack jag älskar er också


"And for the other bands who were nominated with us:
We are sorry, our fans are the best fans in the world."

ich bin bill kaulitz


Jag hade verkligen tänkt tycka att den här Saturngrejen var astöntig. För det är den ju. Men jag tycker om den ändå. På något skruvat, konstigt och töntigt sätt så tycker jag mycket om den.

B.K


Låtsas plugga franska och latin. Egentligen tittar jag på Bill Kaulitz. Efter tre år kan man ju tycka att man borde vara van. Men nej, killen kan fortfarande få mig att tappa andan. Ganska rejält också.

Can I drive you home, can I crash into your life? Can you fix my soul, can you break my heart tonight?


Läskigt länge sedan jag lyssnade på Down on you - åh vad jag älskar den tänker jag nu när jag lyssnar. Jag tycker om de där fyra tyska killarna, det gör jag faktiskt, och Kaulitz x2 ser ju inte så tokiga ut i videon ovan.

Für ein Moment bleiben alle Herzen stehen.

Twins flyttar till L.A.

Hur förvånad är jag på en skala 1-10? 0.

Hur upprörd är jag på en skala 1-10? 0.

Jag förstår inte vad alla klagomål ska vara bra för. De ska flytta till Los Angeles för att jobba där. Fine. Kul för dem. Ärligt talat kunde jag inte ha brytt mig mycket mindre. Det jag faktiskt bryr mig om är att det verkar allvar med nytt album. Det är jag inte upprörd över, snarare lite uppgiven. Flytten till L.A ser jag inget ont med. Tycker bara att folk borde tagga ner lite.

Och jag vet att man kan vrida på det här på alla sätt och vis och framställa de som världens skurkar, men ärligt talat. Det är en flytt, that's it. Hur många är inte emot att Tom och Bill flyttar till L.A, men skulle gärna bo där själva? Jag förstår inte varför man inte bara kan unna dem vad det nu är de vill.

Für immer jetzt.


Ibland glömmer jag nästan bort hur mycket jag tycker om Tokio Hotel. Och så funderar jag över vad det är som gör att jag verkligen inte kan släppa taget och att jag troligtvis aldrig kommer att göra det helt. För vad är det med det där bandet som hela tiden ger löften som de inte håller, som ljuger fansen rakt upp i ansiktet, som påstår att de har en speciellt kontakt med fansen fast det ibland känns som om de är rädda för dessa, som gör värdelös promotion, som klär sig i rymdkläder, som aldrig kan bestämma sig för vad de ska göra etc etc. Men så kan jag som sagt inte släppa taget om dem. Det där bandet...

Och så hör jag tonerna av deras vackraste låtar, ser Bills stora leende, hör Georgs skratt i någon intervju, tänker på Gustav som svarar "No I make music", hör Toms "louder", minns hur Gustav tömde sin flaska över oss i Göteborg, hur jag första gången fick riktig ögonkontakt med Bill i Stockholm, hur Tom och Georg såg på våran flagga i Wien, och jag tänker på Phantomrider i Milano som var det finaste på hela den konserten. Och så är det ju den där musiken. Som det kan gå veckor utan att jag hör och som jag sedan sluter ögonen till och nästan känner för att gråta till. För att det är så fint, så sant och betyder så mycket.

Och för mig kommer de alltid att vara DET bandet. Oavsett vad som händer.

Gustav Schäfer, 22.


Idag fyller finaste Gustav Schäfer 22 och går därmed in på sitt tjugotredje levnadsår. Då, för exakt ett år sedan, var de i Sverige och gjorde sina fans lyckligast på jorden. Fast ärligt talat var det inte någon speciell lycka jag kände när jag efter åtta timmar utanför Sheraton satt på bussen hem från Stockholm och fick ett sms där det stod att de kommit och signerat... Men det var ändå en minnesvärd dag med fina människor, mycket skratt, känslan och faktiskt några sekunder av Tokio Hotel utanför NRJ på morgonen. ♥

Första gången i Globen.

Så här skrev jag efter att jag varit i Globen första gången:

Jag minns att jag först blev lite besviken. Globen är ju inte så stor. Fast sen insåg jag att det var en väldigt häftig byggnad och så föreställde jag mig hela tiden att Tokio Hotel skulle stå på den scenen en dag och att jag skulle stå där längst fram på golvet.

Det var en dröm det. Att få se Tokio Hotel i Globen. Att få stå där längst fram. Nu är det ett minne. Ett väldigt bra sådant. ♥

Tidigare inlägg